Daytrotter startade våren 2006 som en reaktion på många andra musiksidor på internet. Alla som lovade stort men som oftast levererade samma material som alla andra.
”We’re giving you exclusive, re-worked, alternate versions of old songs and unreleased tracks by some of your favorite bands and by a lot of your next favorite bands.”
Daytrotter lovar inget nytt men alltid något annat. Man tar kända och okända band och spelar in intima ”sessions” som man sen delar med sina prenumeranter, alltid med en medföljande illustration. Nu också med en liten pärla till app.
För $2 i månaden får man lyssna på nya och gamla sessions, titta på videor och lyssna på ”random tunes”.
Och man blir ju alldeles varm i magen när man får ett mail med dessa utvalda spelningar.
Min favorit-tv-bloggare Anna Thunman Sköld ledde mig till påskens mest självklara videoklipp: The Chickeneers! Jimmy Fallon, Blake Shelton, Nick Offerman och Tim Robinson(?) framför The Lumineers Ho Hey. Nästan bättre än originalet ju.
Jag tittade igenom telefonens foton nyss och insåg att jag inte publicerat filmerna från konserten med Langhorne Slim och The Lumineers i London. Först filmade jag när hela Brixton Academy sjöng för trummisen Malachi i Langhorne Slim, han fyllde 30 år på dagen för konserten. Det var mäktigt.
Sen filmade jag när The Lumineers körde sin första låt. 2:19 in i videon hör ni någon ropa bakom mig ”Put your phone down!”. Jag tror inte jag störde särskilt mycket, och det kanske inte ens var riktat till mig. Men som Destination Gotland alltid påminner om under överfarten på Östersjön, ”Du är del av någon annans upplevelse”, så försökte jag, som ni kan se, plocka ner mobilen lite.
Men det är intressant det där. När The Lumineers körde hiten Ho Hey helt utan instrument och mickar så bad de alla att inte filma, inte prata utan bara vara i nuet. Kan tyckas fint, men det går lite emot hela tanken med Sharing is caring. De som inte var där får ju inte ta del av det fina då.
Och med tanke på den här bilden som cirkulerade för någon vecka sen (även om den är tandlös eftersom bilderna är tagna på olika ställen) så kan ni ju se några av alla de mobiler som var tända när The Lumineers körde Ho Hey en andra gång, med fullt fräs. Ganska fascinerande ändå, eller hur?
På måndag åker jag och Josefin till London. Det är Josefins 30-årspresent till mig från förra året: tre nätter utan barn och med konsert på tisdagen. Vi ska se The Lumineers, som släppte förra årets bästa skiva. Vad vi nyligen också fick reda på är att även Langhorne Slim gästar konserten som förband och då skruvades förväntningarna upp till 11. The Avett Brothers häromdagen, och nu detta. Jackpot!
Igår så mötte jag och min bror upp med Hanna och Maria i Stockholm för att ta del av något som skulle visa sig vara en helt magisk tillställning på Debaser Medis. The Avett Brothers besökte Stockholm.
Som förband överraskade Grace Potter and the Nocturnals positivt. Grace öppnade försiktigt men bytte snart pianot mot elgitarren och med enbart en trummis som stöd skakade hon väggarna på Debaser. En otippad med välkommen inledning på kvällen.
Grace Potter
När det sen var bröderna Avetts tur var rummet redan svettigt och stämningen hög. Vilken kväll, en konsert på topp 10-listan. De är så fantastiskt musikaliska, talangfulla och samspelta. Jag försökte fånga lite av stämningen i rörlig bild, det är publiken som sjunger med i början av klippet:
Min vän Hanna filmade lite mer och har lagt upp några klipp i sin blogg.
Min förälskelse till The Avett Brothers grundlades otvivelaktigt första gången jag hörde I and Love and You. En helt perfekt låt som jag ännu inte tröttnat på.
När jag något år senare började följa TV-serien Parenthood och första scenen i första avsnittet inleddes med Kick Drum Heart förstod jag att jag inte var ensam i min förälskelse.
Bröderna Scott och Seth Avett från Concord, North Carolina gör trallvänlig folkrockmusik med hjärtat på rätt ställe. Med änglars sångröster och djävulens piano- och banjoslingor skuffar de sig enkelt fram till en stor plats i mitt hjärta.
Och förutom att de släppt en hel del bra skivor så medverkar de även i ett av de bästa klippen på internet.
Just nu sitter jag på flyget för att ikväll titta/lyssna på bröderna och co. när de besöker Debaser Medis. Jag räknar stenhårt med att bli totalt hänförd.
Harlem Shake skakar världen. Jag är inget stort fan. Jag är ju lite fånig men jag finner något lite hotfullt över den (oftast) maskerade figuren och sen vetskapen om att allt kommer att explodera. Det finns samtidigt något kittlande över det, så det är svårt att titta bort. Lite som en trafikolycka.
I tisdags anordnades Harlem Shake här i Visby, på Stora torget. Och även om jag hade velat vara med så hämtade jag barnen samma tid och skulle kort därefter fira en släkting. Men jag passerade torget precis under inspelningen. Så jag fastnade på film ändå, samtidigt som jag tog bilden ovan.
Året var 2011 och plötsligt hände det. Några av mina största musikidoler stod där på samma scen. Det var under den 53:e amerikanska Grammisgalan som någon fick snilleblixten att sammanföra två uppstickare och en legendar. Jag kan se klippet om och om igen. Hur fantastiskt bra både Mumford & Sons och The Avett Brothers är på sina olika vis. Och hur glada och uppspelta de är av att få stå på samma scen som Bob Dylan. Och hur allt kulminerar i en riktig folk(musik)fest.
Nästa helg är det jag som står i publikhavet på Debaser Medis och tittar på The Avett Brothers. Gott mos.
2009 bloggade jag om filmklippet ovan. Då skrev jag:
Kristian Matsson (aka The Tallest Man on Earth) turnerade med Bon Iver förra året. Bara en sån sak. Kristian måste vara det absolut bästa som hänt i Sverige inom denna genre sen Tom Malmquist. Och det är inte att säga lite. Videon ovan utspelar sig i det fantastiska och smått legendariska instrumentmuseet Music Inn på, kanske ännu mer legendariska, West 4th Street i Greenwich Village. Bara några meter därifrån har Bob Dylan bott och borta på hörnet togs den episka bilden som pryder The Freewheelin’ Bob Dylan. Vidare så framför TTMOE en cover på en av de bästa låtarna någonsin – These Days av Nico.
Efter den dagen har jag återvänt till La Blogothèque lite då och då. Och där Black Cab Sessions både vinner och förlorar med sin begränsade arena inuti en trång taxi är konceptet med La Blogothèque mer lössläppt. Som här med The Lumineers (som jag bloggade om igår):
Villagers släppte sitt andra album i början på året och det låter verkligen bra. Jag har börjat samla mitt musikår i en spellista på Spotify. Lyssna gärna! Och tipsa gärna om bra album och låtar här i kommentarerna.
2002 flyttade jag till London under en kort period. Jag hade nyligen kommit hem från Oceanien och många av mina vänner hade lämnat Gotland. Två av mina bästa vänner hade packat för London och hittat ett härligt litet krypin i Swiss Cottage, Camden. Jag bestämde mig för att möta upp dem och på så sätt få en bra ursäkt för att hälsa på Josefin i Lund (vi hade bara pratat på nätet innan) när jag ändå skulle ut och resa igen.
Här bodde vi i London.
Jag tåg båten och tåget till Lund. Var dödligt nervös. Träffade Josefin, blev förälskad men åkte vidare till London som planerat. Var i London i sex veckor men sökte inga seriösa jobb eftersom det fanns något som lockade mer hemma i Sverige. Josefin.
Efter sex veckor åkte jag tillbaka till Sverige och Lund och föll handlöst för Josefin. Vi blev tillsammans. På min 30-årsdag i december 2012, lite mer än 10 år efter mina veckor i London, gav Josefin mig en helt perfekt present. Vi ska åka tillbaka till England i mars och titta på det hetaste bandet just nu, The Lumineers, på Brixton Academy. Jag får visa henne staden där jag vimsade omkring för ett helt liv sen, helt nyförälskad i henne. Där jag vandrade runt i parkerna och skrev dikter och handskrivna brev till henne, till mina vänners stora förtret eftersom jag var frånvarande långa stunder. Vi ska åka ut till Swiss Cottage och titta runt. Sen ta sikte på BT Tower och vandra in mot centrum igen, genom fantastiska Regent’s Park. Så som vi gjorde i stort sett varje dag för snart 11 år sedan, eftersom vi inte hade pengar att lägga på tuben.
Vi ses snart, London! Du har alltid varit bra för mig.
