0

De bästa filmerna och skivorna 2012?

Oj, är det redan december? Vad bra! Då är det ju dags att sammanfatta året genom att titta på vilka skivor och filmer som verkligen stack ut.

Jag vill hemskt gärna veta vad just DU tyckte var de bästa filmerna och skivorna som kom i år! Klicka dig in på bilderna och fyll i listorna och kika sen tillbaka här för en samanställning längre fram.

De 10 bästa filmerna 2012

Dela gärna det här inlägget med så många som möjligt så att vi får ihop ett bra gäng med listor. För det är själva poängen, att plocka så många russin ur 2012-kakan som möjligt. Tack på förhand!

Så här såg det ut tidigare år:

MUSIK

Topplistor 2011
Topplistor 2010
Topplistor 2009
Topplistor 2008 

FILM

Topp 10 filmer 2011
Topp 10 filmer 2010

1

Toppen av topplistorna: filmer 2011


Super 8 poster J.J. Abrams

Idag tillkännagavs Oscarsnomineringarna och vad passar då bättre än att sammanfatta era filmtopplistor från 2011? Förra året var ett riktigt starkt filmår och hela 53 olika filmer dök upp på listorna. Här hittar ni mina favoriter från 2011.

Vi var tio stycken som postade favoritfilmer och jag har tagit allas topplistor och givit poäng till varje film. Ettan på listan har fått tio poäng, tvåan fick nio poäng, trean fick åtta poäng osv. Ni hittar alla siffror på denna sida, men här under kommer en liten sammanfattning.

Super 8, Drive och Rise of the Planets of the Apes dök upp på hela sex listor vardera. Super 8 fick högst totala poäng och får anses vara årets favoritfilm. Melancholia kom på en fjärde plats (3 listor) men hade högst snitt med 8,6 poäng per lista (totalt 26 poäng).

Den sammanslagna topp 10-listan ser ut så här:
#1 Super 8 – J.J. Abrams
#2 Drive – Nicolas Winding Refn
#3 Black Swan – Darren Aronofsky
#4 Melancholia – Lars von Trier
#5 The Kings Speech – Tom Hooper
#6 Rise of the Planets of the Apes – Rupert Wyatt
#7 Sherlock Holmes: A Game of Shadows – Guy Ritchie
#8 Jane Eyre – Cary Fukunaga
#9 True Grit – Ethan & Joel Coen
#10 The Girl with the Dragon Tattoo – David Fincher

En ganska bra bild av filmåret 2011, men det speglar inte Oscarsnomineringarna nämnvärt, kanske främst eftersom flertalet filmer där inte har/hade gått upp i Sverige ännu. Men nu har vi i alla fall samlat 53 stycken filmtips till helgen. Det är därför jag älskar dessa listor!

Daniel Feldt, som var med och tyckte här,  har samlat sina toppfilmer och motiveringar i ett eget inlägg. Titta in där!

Mycket nöje och tack till alla som var med och tyckte till!

1

De 10 bästa filmerna 2011

Another Earth Poster
I fredags sammanfattade jag filmåret 2011 på Twitter under hashtagen #ToppTio2011. Jag hade höga ambitioner om att skriva om alla (i alla fall nya) filmer jag såg 2011. Det gick inte alls bra, men några få recensioner fick jag upp på bloggen i alla fall. Jag sätter upp samma mål i år men sänker ribban rejält och blir det bara några rader om varje film så blir det bara några rader om varje film.

Det här var de 10 bästa filmerna 2011 – med tillhörande motivering från Twitter.

#10 The Tree of Life

Man får poäng för att försöka. Och Malick tar i från tårna och bjuder på publikfilm utan dess like. 

#9 The Adventures of Tintin

Filmberättandet hann för en kort stund ikapp tekniken och bjöd på stor filmskaparglädje. 

#8 True Grit

Det är ok att måla med bred pensel om man har stor duk. Tack Deakins! Damons LaBoeuf var oväntat komplex. 

#7 Black Swan

Missförstådd och förenklad av många. Aronofsky gör nästan alla rätt och ger oss The Wrestler i tutu. 

#6 Martha Marcy May Marlene

En av våra bästa nutida skådespelare, Hawkes, möter Olsen i krypande och lågmäld dramathriller.

#5 Super 8

En lång kärleksförklaring till filmmediet från giganterna Spielberg och Abrams. Håller även efter närkontakt.

#4 The King’s Speech

Kungahusepos med klassiskt hollywoodberättande. Firth har aldrig varit bättre. 


Win Win 

#3 Win Win

Årets debutant (Shaffer) stal scener från Giamatti och brottade sig rakt in i mitt hjärta.


Drive 

#2 Drive

Musik, foto, regi, klippning och skådespel levererar en knytnäve i magen och en kyss på hjärnan. 


Another Earth

#1 Another Earth

Med små medel gjorde Cahill årets största film. Tankenöt med perfekt slut och en helt underbar Marling. 

Det var alltså mitt filmår 2011. Det var en rad filmer jag inte hann se, men t ex Melancholia och Tinker Tailor Soldier Spy platsade inte på listan. Det finns fortfarande chans att tycka till om vad som var dina favoritfilmer från 2011 – men alldeles snart ska jag sammanställa topplistorna.

Från arkivet:

De 10 bästa filmerna 2010

De 10 bästa filmerna 2009

0

De 10 bästa filmerna 2010

Nu har jag precis sammanfattat det bästa från filmåret 2010 på Twitter i tio stycken tweets. Förra året kunde jag här länka till längre inlägg eller klistra in minirecensioner av varje film, men 2010 var ett hektiskt år med stor flytt och ytterligare ett tillskott i familjen, så det har inte funnits tid över för ytterligare eftertanke. Så 2010 blev de minimalistiska filmrecensionernas år – med ett nyårslöfte om att skriva ett antal rader om varje film jag ser 2011.

Här följer de tio bästa filmerna från 2010, med tillhörande motivering från Twitter:

#10 Please GiveSom en bra Solondz minus quirk. Episodiskt narrativ om skuld med mycket svart humor. Få toppar, inga dalar.

#9 Where the Wild Things Are – Bjöd på episk trailer som filmen aldrig levde upp till. Ändå drömlik, mörk, varm och hoppfull.

#8 The Kids Are All Right - Modernt relationsdrama som blandar högt & lågt. Underhållande, hårt mejslade karaktärer till trots.

#7 Inception - Drömvärld utan Kaufmanskt manus blev bra men inte jättebra. För mycket action, för lite magi. Ändå storslagen.

#6 Kick-Ass - Årets mest kompromisslösa film. Ostoppbar underhållning med en välkommet cynisk syn på hjältesagan.

#5 The Social Network - Sorkin bevisade att han kan skriva film på 2000-talet och årets på pappret tråkigaste blev en topp fem.

 

#4 Exit Through the Gift ShopDen mest opretentiösa diskussion kring ”Vad är konst?” på länge. Banksy är fortsatt ett geni.


 

#3 Winter’s Bone - Årets kallaste, råaste och mest intensiva film. Ett antiklimax i gråskala som aldrig släpper taget.


#2 Toy Story 3 - Pixar får återigen alla bitar på plats och bjuder på humor, svärta, existentialism och otroligt mycket hjärta.


 

#1 Cyrus - Intim, rolig, pinsam och fruktansvärt charmig. Jonah Hill får äntligen något att bita i och biter hårt. Årets bästa!

Det var 2010 års bästa filmer. I morgon ska jag försöka hinna med de tio bästa albumen från 2010. Ni som är nyfikna på andras listor och/eller själva vill tycka till om musiken och filmerna från 2010, gör det här!

0

De 10 bästa filmerna 2009

Jag publicerade mina tio favoritfilmer från 2009 på Twitter häromdagen. Ni hittar dem under hashtagen #ToppTio09. Jag hade väldigt roligt när jag sammanfattade de bästa filmerna från förra året på bara 140 tecken, och det krävdes en del tanke bakom orden. Jag upprepar listan här och lägger till lite mer text, eller länkar/klistrar in om jag skrivit om filmen förut. Mycket nöje.

#1 The Wrestler
Twitter: En Rocky för 2000-talet med en fantastisk Rourke. Hjärtskärande, underhållande och välregisserad.

Kortrecension från 2009-01-24: En blandning av Rocky 1, Rocky 6, med lite inslag från Million Dollar Baby och verklighetens Hulk Hogan. Mickey Rourke är fantastisk och ingen annan hade kunnat göra rollen. Dock känns den väldigt säker och följer Hollywoodberättandet till bristningsgränsen. Det blir aldrig riktigt spännande men det är ändå ganska gripande genom hela.

Idag: Jag var alltså inte helt tagen av den första gången, men sen har jag sett bitar av den igen, och det är en sån film som växer i minnet. Flertalet scener har jag i efterhand spelat upp i huvud och de blir bara bättre och bättre. Filmen bjuder på samma mellankoli och nyktra underdoghistoria som den första Rockyfilmen, och jag tyckte (även om jag var ensam i det) att Rocky Balboa (Rocky VI) också skrapade ihop en hel del av samma känsla, och liknar The Wrestler i den fallna/forna hjälten.

#2 Synecdoche, New York
Twitter: Kaufman regidebuterade och bjöd på sitt tyngsta (och bästa) tema hittills – döden.

Recension från 2009-08-11: ”Filmen tilltalar mig på två väldigt personliga plan – just temat döden men även att leva i nuet.”

Idag: Recensionen ovan säger allt. Det här är fortfarande en av mina absoluta favoritfilmer från hela 00-talet. Det är fysiskt utmattande att sitta genom hela, och den bjuder på några flertalet vackra, uttömmande och geniala scener. Summan blir i slutändan väldigt mycket större än alla delarna och det är temat och metaidéerna om livet man tar med sig. En väldigt svår och väldigt enkel film på samma gång.

#3 In Bruges
Twitter: Radarparet Farrell & Gleeson bjuder på odödlig dialog i en film med skruvat narrativ. Farrells bästa.

Kortrecension från 2009-01-18: Fantastiskt poetisk film och samtidigt väldigt grov och våldsam. Allt det som Guy Ritchie bara kan drömma om, efter Lock Stock i alla fall. Brendan Gleeson är lysande och Colin Ferrell har inte varit så bra på länge heller. Välgjord, välspelad och framför allt otroligt välskriven.

Idag: Det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Den innehåller några sjuka partier där den gränsar till fars, men de nedtonade scenerna och frågorna filmen väcker om skuld är otroligt fint sammansatta. Det är en livsbejakande film med en fot i graven, där ett dunkelt narrativ står tillbaka för extremt komplexa karaktärer. När sen berättelsen vecklar ut sig bjuder filmen upp till ett övermäktigt crescendo och de sista scenerna är nästan löjligt stora. Men när allt är sagt och gjort lämnar denna poetiska shootout kvar en väldigt bitterljuv känsla som nog inte lämnar någon helt oberörd.

#4 Waltz with Bashir
Twitter: Ett visuellt mästerverk och en fantastisk berättelse. (Mar)drömmar och fantasi möter skrämmande verklighet.

Idag: Jag skrev inget om den här filmen när jag såg den, men jag var väldigt tagen av den länge. Vi får följa med på en spännande och skrämmande resa ledsagade av fantastisk animation. Vi är hela tiden medvetna om att något obehagligt kommer att uppdagas men vi vet inte exakt vad och inte heller vad Ari Folman personligen varit med om. Detta är den film på listan som jag mest längtar efter att se om.

#5 Låt den rätte komma in
Twitter: Vampyrer & ung kärlek – befriat från trista skräckkonventioner. Lysande foto av Van Hoytema.

Recension från 2009-04-15: En kärlekshistoria möter True Blood.

Idag: Också en film som jag längtar efter att se snart igen. Trots att filmen var otroligt hypad efter både boken och filmpremiären så lyckades den ändå leva upp till mina förväntningar. Det kanske var väntat med en sådan populär förlaga och foto av Hoyte Van Hoytema, men det som verkligen överraskade mig var tempot och Tomas Alfredsons handfasta regi. Det lämnas utrymme för all möjlig eftertanke och vi upplever precis samma tysta, mörka och trista vardag som karaktärerna. Det är antagligen det som gör att scenerna med de brutala morden sticker ut så mycket och verkligen slår en med häpnad.

#6 Up
Twitter: En av Pixars bästa vilket säger allt egentligen. Inledningen är ett kvitto på att djup fungerar i mainstreamanimation.

Idag: Det här är en film som fungerar bäst direkt där och då. Nu i efterhand minns jag mycket av fånerierna och inte alls lika mycket av djupet. Men jag minns ändå att jag var djupt rörd (som alla andra) av de inledande sekvenserna och sen bjuds vi som vanligt på en visuellt vacker saga med stabil narration och lagom mycket comic relief.

#7 District 9
Twitter: Blanda rasism, utanförskap och samhällskritik med miljoner utomjordingar. Addera galen Sharlto Copley = lysande film.

Idag: Hade inget direkt större grepp på denna film innan jag såg den, förutom utomjordingar i kåkstäder. Jag hade också sett klipp med en överspelad karaktär som försökte vara rolig, men som mest irriterade mig. Men jag såg filmen med väldigt öppet sinne, och oj vad överraskad jag blev. Den irriterande personen visade sig vara Sharlto Copley och han var verkligen årets genombrott. Han har en fantastisk närvaro och trots att resan från tönt till tuffing går från två lite för utstuderade extremer kan jag inte riktigt vänta på att få se honom i The A-Team.

Vi får följa med på en sån otrolig resa och jag kunde inte förutse de största vändningarna. Sen kände jag, något otippat, ett väldigt starkt band till den lilla utomjordingen och hans pappa. Några scener lämnade mig faktiskt riktigt rörd. Kanske för att jag har en liten son själv.

#8 Doubt
Twitter: Ett tätt kammarspel med fantastiskt foto. Episk giganternas kamp mellan Hoffman och Streep.

Kortrecension från 2009-02-16: Giganternas kamp. Två generationer av superstjärnor går upp mot varandra. Streep vs Hoffman i ett klassiskt kammarspel utan direkt puls. Vi bjuds på suggestiva kameravinklar, tack vare den fantastiska Roger Deakins, som långsamt berättar en historia om människor som tvivlar på varandra men framför allt sig själva. Amy Adams är mycket bra som den tredje rollfiguren. Det är ett stramt berättande, en pjäs och mycket av filmen sker i publikens egna hjärtan och hjärnor. Det håller inte hela vägen.

Idag: Jag var alltså inte helt såld när jag såg den, men i efterhand blir det tydligt att de bra partierna är så vattentäta att de lätt överväger de svagare delarna. Kontroverserna kring huruvida Hoffmans Father Brendan Flynn är skyldig till något brott eller inte, samt hur filmensemblen ilsknade till vid frågor om detta, bidrog till mystiken kring filmen. Och enligt mig var det ett genidrag att hålla tyst om detta. Detta var också en fint balanserad roll för Hoffman som så ofta porträtterar samhällets allra sunkigaste sleaze balls och nu nyligen gick över gränsen till ren ondska som Owen Davian i M:I III. Här är han en återhållsam blandning av de två (om han är skyldig vill säga) och skänker rollen precis de subtila nyanser den kräver. Den fantastiska Meryl Streep passade samma år på att visa sin otroliga bredd genom natt- och dagkaraktärerna Sister Aloysius Beauvier (Doubt) och Donna Sheridan (Mamma Mia!).

#9 Gran Torino
Twitter: Clintans underskattade svanesång framför kameran. Grovhuggna stereotyper till trots är detta en modern klassiker.

Idag: Jag var helt hänförd när jag såg filmen första gången. Då levde den mycket på Eastwoods genomhårda skådespelarstil vilket direkt förde tankarna till både hans spaghettiwesterns och Philo Beddoe. Eller Griniga gamla gubbar möter Dirty Harry, om ni så vill. Efteråt har bägaren solkats en del av diverse kritiska filmanalyser och det som mest lever kvar i minnet är den förenklade historien och det övertydliga religiösa budskapet. Men med det sagt tror jag många tar Clint Eastwood för givet och glömmer vilken fantastisk skådespelare han är. Med nästan enbart grymtningar och sneda blickar skapar han en rätt älskvärd rollfigur, trots explicita rasistiska utsvängningar. Det kryllar av fantastiska one-liners filmen igenom och det finns också ett givande budskap att ta del av. Ge den här filmen några år och den kommer att leva kvar som ett testamente på att Eastwood började och slutade sin karriär på toppen, den ständiga machomannen med det stora hjärtat. En av filmhistoriens giganter.

#10 Avatar (3D)
Twitter: Det filmmagiska överväger alla de narrativa svackorna/luckorna och skapar en drömvärld att förlora sig i.

Idag: En film som för all framtid kommer dela filmkritiker och publik i två stora läger: vad gör en bra film – formen eller innehållet? De flesta är nog överens om att svara båda, men när det kommer till om det räcker med det ena eller det andra går meningarna isär. Jag har lyssnat till dem som kallar det Pocahontas eller Dansar med vargar, och det gör mig inget. Att låna klassiska narrativ är inget nytt och det kommer alltid att vara så. Men när man verkligen ställer filmen mot väggen och försöker fylla i de flertal luckor som uppstår under de 162(!) minuterna, då blir det problem. Men, och detta är ett jättestort men, det gör mig inte så mycket. Jag förlåter Cameron eftersom han bjuder in oss i en fantastisk drömvärld. Jag skulle nästan sträcka mig så långt att jag tackar honom för att han inte låter innehållet stå i vägen för formen. För vilken form han visar upp! Mycket beror säkert på att detta var min första 3D-upplevelse i detta formatet, men jag kände stundtals samma känsla som jag antar publiken gjorde under bröderna Lumières första filmer. Det fanns ögonblick då jag faktiskt ryckte undan fötterna, så illa var det. Men ja, filmen hade nog etsats sig djupare fast i de filmhistoriska arkiven om det funnits lite mer dyr choklad i godispåsen och inte bara de sockrigaste karamellerna. Men oj vilken stor och fin godispåse det är.

Det var mina tio favoritfilmer från 2009. Jag reserverar mig för att jag inte sett varken Inglourious Basterds eller The Hurt Locker. Den senare har jag en känsla av att den platsar på listan.

Snart kommer jag att twittra och skriva här om mina tio favoritalbum från 2009. Och kanske också äntligen få ihop mina 00-tallistor med film och musik. Håll utkik!

(illustrationer: Oskar Dahlbom)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...