Nej, det vet vi ju faktiskt inte ännu. Jag har precis köpt skivan i iTunes och ska snart lyssna in mig ordentligt. Men Tom Malmquist gästade TV4:s Nyhetsmorgon igår och spelade låten Van Gogh’s Ear. Det var inte helt lysande, men countrygunget fanns där och kören var riktigt bra. Men sen var det svårt att uppfatta texten första gången också, något som ju faktiskt är poeten Tom Malmquist största styrka. Sen att han kunde kombinera det med fantastiska melodier på debutplattanFish In a Tear från 2007 gjorde det till en av mina absoluta favoritskivor någonsin.
Nu ska jag sätta på den nya skivan, Smoke and Dial (art By Accident), och kommer antagligen att återkomma med en recension. Det där inlägget om årets bästa skivor (och största besvikelser) blir bara svårare och svårare att skriva.
Jag trodde på riktigt att den nya singeln av Lars Winnerbäck, Jag får liksom ingen ordning, var ett skämt. För att driva med fansen, att få igång en liten snackis innan nya skivan. Men nej? Det verkar inte så. Visst, utveckling av sound i all ära, men detta är ingen väg som jag har någon större lust att följa Lasse på. Är detta början på ett svag period? Samma som Dylans kristna (ja, jag vet att vissa gillar de skivorna, men inte jag)?
Detta doftar 90-talspop/rock. Från det där första gitarriffet till den där jäkla synthen(!) och sen det stampande (fiol?)arrangemanget. Som ett spår som legat och tryckt sen de där första trevande skivorna, men som Winnerbäck sen gjort en lång resa ifrån. Och texten ja. Lasses blödande och poetiskt enkla (ofta briljanta) texter blir med en så här enkel melodi nästan banala.
Och jag förstår. Det går inte att treva i mörkret hur länge som helst. Han bästa skiva hittills – Daugava – var plågsam och vacker och han vädrade ut alla demoner. Nu kommer han tillbaka, med ett huvud som fortfarande sitter lite ostadigt på axlarna, men han vill i alla fall bjuda på lite gladare och mer fartfyllda ljudvågor. Jag kan inte säga att jag gillar det. Inte det här spåret i alla fall.
Vi visste att det skulle komma en vändning, men jag hade aldrig kunnat förutspå detta. Snälla, låt detta vara det spåret på skivan som inte låter som de andra. Jag håller tummarna. De vitnar sakta.
Showtime vet precis hur de ska gör för att skruva upp förväntningarna på den kommande Dextersäsongen ytterligare ett snäpp. I alla fall hos mig. Dexter ska ju bli pappa! Och om han blir hälften så arg och medveten om alla faror som finns där ute, som jag blev när jag blev pappa, då kommer det att bli en underbar säsong. Lundy är tillbaka! Och John Lithgow blir ett underbart tillskott.
Den absolut tråkigaste nyheten (dock inte så ny längre) på länge. Var tvungen att kolla och det verkar ju onekligen stämma. Enda trösten jag kan finna nu är att förra årets bästa skiva i alla fall fortfarande finns att lyssna på. Men annars, vilket bakslag för denna annars så fina musiktjänst.
Bob Dylan gone from Spotify
Extra! There has been a small Spotify update. The first thing i noticed, however, was that 99 percent of all Bob Dylan tracks have been removed. Checking around the net it seems Dylan is gone from Last.fm, Deezer and we7 as well. This is bad news for all digital music. And also bad news for Dylan himself since I and many other Dylan fans now are going to get our Dylan fix from other sources… And no, I’m not planning on paying for all albums I’ve already bought once before.
Det här är både vackert och smart. Form möter funktion (med en skön lutningen åt formen). Man kan skriva in vilket sökord som helst och så kommer de blå fåglarna flygande med alla tweets som innehåller det du skrev. Fungerar också med användarnamn, vilket jag självklart testade att egosöka på direkt.
Teaterregissören Caden Cotard (Philip Seymour Hoffman) genomgår en stor livskris och han har kommit till ett skede i livet där hans blotta existens är hotad. Det svarta moln som han bär över huvudet bjuder honom på en ständig regnperiod där tankar om döden, oron över livshotande åkommor och meningen med livet inte slutar att regna ner över honom. Mitt i denna branta och nedåtgående spiral tilldelas han ett stort stipendie och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen om sitt eget liv.
Det här är en berättelse som verkligen andas Charlie Kaufman och det som vi har vant oss att förvänta av hjärnan bakom de fantastiska manuskripten Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), Adaptation. (2002) och Being John Malkovich (1999). Den här gången regisserar Kaufman själv (Spike Jonze var upptagen med Where the Wild Things Are) vilket bjuder på en lite annorlunda estetik än vad vi är vana vid. För om han är fulländad som manusförfattare så har han en hel del kvar att lära som regissör. Därmed inte sagt att det är dåligt, egentligen tvärtom. För där han i de tre tidigare nämnda filmerna behövde visuella grepp från galenpannor som Michel Gondry och Spike Jonze för att berätta ytterst invecklade (meta)historier, ger här Kaufmans sparksmakade bildspråk honom största möjliga utrymme att behandla sitt tyngsta ämne hittills – döden.
Vi får ta del av historier inom historier och karaktärer som spelar karaktärer. Men det hela är ytterst grundligt genomfört och han låter oss inte vandra alltför långt på egen hand, innan vi plockas upp igen. Nyckeln till filmens tillgänglighet är humorn och att det i scen efter scen balanseras väldigt väl mellan den absurt tragikomiska uppgiften som Caden och hans ensemble står inför och Cadens fysiskt åldrande kropp, som hela tiden påminner om filmens tema. Ju mer kulisser och story han bygger upp i iscensättningen av sitt eget liv, desto mer rasar han ner i sitt verkliga dito. Snart finns det inget liv kvar utanför skådespelet och han livsverk, som ska finnas kvar för eftervärlden, blir en självuppfyllande profetia.
Kaufman är numer ett stort namn inom Hollywood och har inga problem att hitta skådespelare som vill arbeta med honom. Han har redan sett sina manuskript spelas av riktigt stora affischnamn och en av denna films största styrkor är att rollbesättningen tog en lite annorlunda väg. Det är ganska stora och förutsägbara namn ändå, men de är hämtade från aningen smalare, skitigare filmer och det finns ingen direkt Hollywoodaura kring deras namn. Personliga favoriter som Hoffman, Catherine Keener, Michelle Williams, Emily Watson och Samantha Morton är fullständigt lysande och legenden Dianne Wiest ger rollistan ännu mera tyngd. Men det är ändå Sammy (spelad av Tom Noonan) som griper om mig hårdast och det är även hans sista scener som berör mig mest, förutom den allra sista monologen.
Filmen tilltalar mig på två väldigt personliga plan – just temat döden men även att leva i nuet. Caden låter skådespelare agera ut hela hans liv och på så sätt finns han där vid varje moment utan att egentligen någonsin vara närvarande själv. Det är hisnande tankegångar, och något som får ens huvud att snurra fler varv än den uppenbara metaeffekten någonsin kan lyckas med.
Charlie Kaufman har själv erkänt att han brottas med egna demoner och en stor dödsångest för tillfället och tycks finna någon slags ro i att låta Hoffman låta Caden låta Sammy bli till ett substitut för honom själv och den ödesdigra resan mot den stora sömnen. Detta är en av de absolut bästa filmerna jag sett hittills 2009, och jag är nu ännu mer nyfiken på vilka stigar Kaufman väljer att trampa ut efter detta.
Jag trodde på riktigt att 
