Under de senaste veckorna har jag laborerat med inte bara en utan två nya teblandningar. Idag lade vi en order på lite nya ingredienser till den ena och vi har koppat flera varianter av den andra. Vad, om och hur sorterna lanseras är det inte fokus på just nu utan snarare munkänsla, komplementsmaker och receptproportioner. Jag älskar verkligen mitt jobb där fika faktiskt står i arbetsbeskrivningen.
Jag älskar kaffe. Det är ingen överdrift. Och precis som jag nyss skrev på en ny sida om kaffe (kommer snart!) på Kränkus hemsida så har de senaste åren varit en otroligt spännande resa som öppnat mina sinnen för vad bl a ursprung, framställning och bryggmetoder gör för kaffet. Jag brygger dagligen kaffe för hand. Jag går runt på en rad olika metoder som alla har kaffets bästa i fokus. Det går inte snabbt, det går inte att trycka på en knapp, men det blir i stort sett alltid vansinnigt gott. Och när man väl fått smak för det kaffet och tagit makten över bryggmetoderna så finns det ingen återvändo. Det kommer nya kaffebönor och rostprofiler och det finns tusentals sätt som du kan få fram den svarta drycken i koppen på.
Nyligen fick vi på Kränku hem en favorit från de senaste åren. Brazil Organic Special Reserve från Johan&Nyström. Jag minns första gången jag drack det för några år sedan. Jag stack näsan i de nymalda kornen och det var kärlek vid första näskontakt. Intrycken snurrade runt i huvudet och det tog ett bra tag innan jag kunde sätta ord på en framträdande karaktär. Det doftade… kavring! Sött, fuktigt, mörkt, mustigt och brödigt. Jag hittade inget bättre ord för det och det är den smaken tillsammans med den där fylliga kakaon och russintonerna som gör att jag älskar Brazil Organic.
I morse körde jag den i Chemexen och fick fram en alldeles perfekt syrlighet som var välkommen i allt det mustiga och fylliga. Ni hittar några filmer med bra bryggmetoder på Kränkus youtube och jag lade precis upp kaffet i vår webbshop. Här snackar vi inte smygreklam utan en regelrätt uppmaning: skaffa dig en påse snarast. Det är inte jag som vinner på det, det är du.
Minns ni S-videosladden och AUX-ingångarna? Om det kallades så, jag brydde mig aldrig om lingot. Bara det funkade för att koppla datorn till TV:n för att titta på film, TV-serier och lyssna på musik. Jag vet inte hur många meter sladd jag dragit runt i olika lägenheter för att på ett smärtfritt (nåja) sätt kunna skapa någon form att mediecentral i hemmet.
Och så idag, 2013, sitter jag här och tittar på ett sprillans avsnitt av The Following (ganska bra serie för övrigt) på Hulu Plus genom en VPN-anslutning och speglar bilden från min iPhone 4S rakt upp på TV:n genom Apple TV. Trådlöst och helt smärtfritt på riktigt. Och jag betalar för mig och alla vinner!
Jag intalar mig det i alla fall även om det är en gråzon. Men jag tänker att det är lite såhär vår populärkulturella värld skulle se ut utan gränser. Jag krymper den världen genom amerikanskt iTunes- och Netflixkonto, Hulu Plus och StrongVPN. Jag hoppas att vi är där snart för det är rent av tramsigt att vi vant oss vid att amerikanska filmer och TV-serier kommer senare till Sverige. Jag hoppas snart kunna njuta av hela världens kultur utan torrents och fultunnlar. Tills dess så fintunnlar jag mig över Atlanten och trampar över liken i Bones tillsammans med Emily Deschanel, före de flesta andra svenskar.
En av de på ytan smutsigaste filmerna från 2012 är på djupet en av de mest välpolerade. Klassiskt hollywoodberättande utan att något direkt skrivs på näsan. Tom Hardy bjuder på storstilad mummelfest men det är Shia LaBeouf och Guy Pearce som river ner applåderna. Rå och spännande väger tungt men när allt är sagt och gjort så är det svårt att verkligen investera någon av karaktärerna och slutligen i hela storyn. Mycket pga handlingen, där både Mia Wasikowska och Jessica Chastain slarvas bort, men även några slutscener som är lika stapplande som en sönderskjuten spritsmugglare.
Betyg: 6/10
Året var 2000 och jag åkte till Roskildefestivalen för första gången. Vi hade lånat min brors blåa folkabuss. På bergsprängaren spelade vi kasettband med artister som skulle gästa festivalen. Min vän My hade ett band med en grupp på ena sidan och en artist på den andra. På ena sidan var det Gomez album Liquid Skin (Gomez spelade på festivalen) och på andra sidan var det Rodriguez med skivan Cold Facts. Väl hemma i Sverige igen, efter en omtumlande festival med fantastiskt musik, men också den hemska Pearl Jam-olyckan, snurrade det där bandet hela sommaren. Låtarna flöt ihop och mitt otränade öra kunde inte greppa när Gomez slutade och Rodriguez började. Idag, c:a 1000 genomlyssningar senare, har jag lite lättare att plocka ut låtarna.
Ett år senare gick jag ut gymnasiet och gjorde den där obligatoriska resan ut i världen. Jag och min vän Klas hamnade i Oceanien och när vi inte plöjde böcker på närmaste bibliotek, spelade basket, hängde på hostels eller woofade runt på Nya Zeeland så gick vi igenom hyllmeter efter hyllmeter i de lokala skivaffärerna. Jag hade med mig en portabel CD-spelare som min käraste ägodel och CD-skivorna tog snart upp större och större andel av packningen. Och någonstans på resan, kanske var det i Perth, kanske var det i Wellington, så snubblade jag över Rodriguez skiva Cold Facts. Jag lärde äntligen känna låtarna men precis som personerna i Malik Bendjellouls dokumentär så visste jag väldigt lite om Rodriguez som person.
Så här, över ett decennium senare, är låtarna som påhälsningar från gamla vänner från den tiden då jag blev myndig. Historien om Rodriguez låter jag dokumentären förtälja, jag blev personligen rätt tagen av händelserna men hade gärna sett en fastare berättarform. Stundtals bjuder den på ett prickfritt narrativ för att sedan slarva bort vissa nyckelscener. Och efter att vi kommit till något slags crescendo är det som att en sträng på gitarren går av och det sista stycket får improviseras ihop.
Så för att sammanfatta:
Jag älskar artisten.
Jag älskar livsberättelsen.
Jag gillar dokumentären.
Betyg: 7/10
Jag älskar Visby. 1982 föddes jag här. Jag växte upp en mil söder om stan och först när jag var 15 år flyttade hela familjen in till hjärtat av Gotlands pärla. Jag träffade många av mina nuvarande vänner under gymnasietiden. Jag träffade mitt livs kärlek på nätet. Hon bodde i Lund. Jag flyttade härifrån. Vi bodde i Lund i sju år. Vi fick två barn och flyttade hem igen 2010. Jag kallade det för en femårsplan för att inte skrämma upp mig själv som hemvändare. Snart har tre år gått och vi har älskat varje minut.
Jag får ofta mitt kreativa utlopp i att designa annonser, skyltar, logotyper och dekaler till våra egna produkter på Kränku. Men då är det oftast produkten som säljer i första hand, inte enbart designen. Så jag gjorde ett test och designade inom Kränkus ramar och lade upp det i vår nya webbshop.
Och det gick fint!
En design som fick stå på egna ben. Som sålde slut. Så nu tog vi hem nya och lite större upplagor. Vilken störtskön bekräftelse och det öppnar upp dörren för en ny typ av produkt hos oss och något som gör att min framtid i tebranschen känns ÄNNU roligare och vi breddar oss som tebutik i Sverige.
Designen är gjord i illustrator med mitt eget typsnitt och kopp. Sen är den tillputsad i Photoshop med textur och lite annat småfix.
Det här är en stor del av mitt liv på en bild. Jag är delägare i familjeföretaget Kränku på Gotland och när jag inte blandar te så sköter jag om marknadsföringen. En roll som växte fram under mina studier i Lund samtidigt med ett stegrande designintresse växte fram. 2010 flyttade jag hem till ön igen med fästmö och två barn och lägger nu de flesta vakna timmar på familjen och jobbet.
Väldigt mycket av mig och mitt jobb finns i vår sprillans nya sortimentlista: min design och teerna jag blandar.
Jag behöver verkligen få fart på bloggandet igen, så jag svarar på uppropet. Jag kommer att fokusera på populärkultur och tänker försöka dela så mycket det bara går av alla mina största intressen: kaffe, design, film och musik. Det blir troligen i form av bilder, Spotifylänkar och videoklipp. Allt för att dela med mig lite mer av det jag gillar. Att arkivera saker på nätet, själva tesen som denna blogg skapades på.
Jag börjar med att bjussa på två typsnitt som jag ritat på paddan. Ni ser båda i bilden här ovanför. Inget fancy, men gratis (CC-BY) och fria att ladda hem på länkarna.
Oskar Big Stroke All Caps 3D (endast versaler)
Nu åker vi!
Josefin skickade mig en skärmdump där Adam Liaw, en tidigare vinnare i Masterchef Australien, prisar ett recept på iskaffe i två snabba tweets. ”Bättre än att vinna Masterchef” påstod han och då förstod jag att det var ett recept som jag måste testa!
I hans recept tar man en dubbel espresso, men eftersom jag inte är något stort fan av denna högtrycksmetod, så gjorde jag ett eget recept som bygger på Aeropressen ädla dryck istället.
Bilder säger mer än ord så titta på filmen och testa sen själva att göra denna lilla bit av isdryckshimmel på jorden. Variera gärna precis ALLA variabler med mer/mindre kaffe, is, mjölk eller vaniljsocker. Och testa gärna med annan mjölk (soja eller havre t ex) och kommentera gärna här hur ni utvecklar receptet.
Här hittar ni en film om ni tänker Aero… vad för något?
Börjar vi laborera nu så sitter iskaffet som en smäck precis lagom till varmare dagar. Vi hörs!
Powered by WordPress