I fredags slog jag mig ner i en skön stol i en varm biosalong i centrala Lund. Det var dags för The Dark Knight Rises och efter besvikelsen pga höga förväntningar på överhypade föregångaren, med nästan samma namn, hade jag sänkt förväntningarna rejält. Det hjälpte något, men inte helt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska strukturera mina tankar kring något med så lös struktur. Så här följer några plus och minus:
PLUS
+ 2,5 timmar actionsoppa som hade mått bra av kokats ner en aning (130 min, någon?) men som annars innehåller nästan bara välsmakande ingredienser. Receptet är dock inte lysande och att tvångsmatas kräkmätt är inte heller en helt angenäm upplevelse.
+ Michael Caine och modet att lägga stor vikt på några sentimentala nyckelscener i en annars så adrenalinstinn film. Vi bjuds bl a på en tårdrypande scen mellan Bale/Caine i avskalad korridor/trappa.
+ Fallet för vår hjälte är långt och tungt och desto längre blir hans väg tillbaka. Bra med stor fokus på detta. Men varför glappet mellan förra filmen och denna? Varför inte lägga 15 minuter på det istället för hela inledningen med hur deppad Bruce är och varför.
+ Ann Hathaway är som gjord för rollen som Catwoman. Mer fokus på humor och mindre fokus på sex. Känns lite mer 2012 helt enkelt.
+ Bane är helt klart godkänd som skurk och bitvis riktigt ruggig. Men jag skulle vara glad om genren mumblecore lämnades åt bröderna Duplass. Två huvudpersoner med talfel känns visserligen som ett spännande grepp, men lätt störigt i längden.
+ Castingen är annars fenomenal och man känner igen skådespelare ut i minsta biroller. Joseph Gordon-Levitt är helt perfekt också.
MINUS
– Saknade en del hel del super bland hjältarna. Visst, det är snyggt att Ann Hathaways kattöron symboliseras av andra föremål på huvudet, men allt i hjältesagan behöver inte rationaliseras och skämtas bort. Batman är mänsklig, vi fattar, men här är det på gränsen till blödig och realismen känns mer konstlad än vad själva hjältesagan gör.
– Sluggerscener i all ära, men lite mer finess och variation i slagsmålen hade varit välkommet.
– Omtagningar och klipp. I vissa fall hade "en tagning till, tack" suttit fint. Den här filmen är ett bevis på att allt verkligen inte kan lösas i klipprummet.
Jag trodde nog inte att dessa ord skulle komma från mig men jag önskar att Nolan tagit i lite mer. Lite mer drama, lite mer action. Nu hittar han en mellanväg som inte är i närheten av gyllene, men nåväl bronsskimrande.
Betyg: 7/10
_________
Detta är postat direkt från mobilen som en minnesanteckning över vilka nya filmer jag ser 2012. Inlägget kan komma att uppdateras med mer text, länkar och bilder vid ett senare tillfälle.
Här är övriga filmer jag sett 2012.
Och här är mina topplistor över de bästa filmerna de senaste åren.
