Dylan med söner och bröder #blogg100
Året var 2011 och plötsligt hände det. Några av mina största musikidoler stod där på samma scen. Det var under den 53:e amerikanska Grammisgalan som någon fick snilleblixten att sammanföra två uppstickare och en legendar. Jag kan se klippet om och om igen. Hur fantastiskt bra både Mumford & Sons och The Avett Brothers är på sina olika vis. Och hur glada och uppspelta de är av att få stå på samma scen som Bob Dylan. Och hur allt kulminerar i en riktig folk(musik)fest.
Nästa helg är det jag som står i publikhavet på Debaser Medis och tittar på The Avett Brothers. Gott mos.
Follow @oskardahlbomJag älskar topplistor
Jag gillar varken snö eller kyla. Jag har ingen vintergarderob och jag är en sommarperson. Samtliga påståenden är sanna, men på senare år har jag ändå kommit att uppskatta vintern, december och årsslutet mer och mer. Och det är inte den barnsliga förtjusningen över snö, tomtar och julklappar från unga år som har kommit tillbaka. Nej, på äldre dar har denna istället ersatts av en annan typ av tillfredsställelse – årsbästalistorna.
Jag kan inte få nog av dem. Det spelar nästan ingen roll vem det är som listar sina favoriter inom musik, film, TV eller vad-som-helst från det gångna året. Jag går igång direkt och läser, lyssnar, kollar upp och inspireras. Just tanken att man ska sammanställa årets bästa inom en viss genre kräver eftertanke och insikt. Och det är egentligen inte rangordningen som är det centrala, även om förstaplatsen bör sticka ut lite, utan det är snarare vilka tio (om det är topp 10 det rör sig om) som man väljer att belysa.
Och nu börjar det bli dags igen. Året är snart slut och jag har personligen filat på mina topplistor för musik och film ett bra tag redan. Men nu är det ju november 2009 också. Vilket innebär att vi inte bara närmar oss ett vanligt årsslut detta år, utan även ett slut på decenniet 2000-2009. Detta decennium, även kallat 00-talet, har bjudit på så hemskt mycket bra inom alla ovannämnda genrer att enbart tanken på att sammanställa en lista över det bästa de senaste tio år är hisnande.
På många ställen har nedräkningen för 00-talets bästa redan börjat. MovieZine räknar ner de 100 bästa filmerna och Nollnollfilm.se samlar topplistor från ”Sveriges främsta skådespelare, regissörer, journalister och bloggare”. Nollnolltalet.se räknar ner decenniets 100 bästa låtar och där kan man även posta sin egen lista.
Men tio år är en lång tid. Jag kommer ha gått från att vara 17 år till att fylla 27 innan året är slut. Det kan man verkligen definiera som åren då jag växte upp och blev vuxen. Så vad har format mig? Vilka filmer och vilken musik har fungerat som musikvideor och soundtrack till mitt liv. Det är onekligen en stor uppgift att fastslå det.
Tidigare har jag börjat jobba på det nästan omöjliga – en topp 100-lista av mina favoritfilmer någonsin, men det är ju ett livsprojekt där jag lägger till och drar ifrån hela tiden. Och jag har, i ärlighetens namn, inte kommit särskilt långt på den listan ännu. Men jag hoppas att filmlistan från 00-talet ska locka mig att fundera lite mer, och jag ska ju börja med att plocka ut de första filmerna till den listan från topp 100-listan mellan 2000-2009.
Inom film kommer jag kanske hålla mig till topp 20, men inom musik har jag redan börjat samla de 100 bästa låtarna. Precis som så många andra samlar jag listan i Spotify och så fort den ser någorlunda vettig ut kommer jag dela med mig av den här. Tyvärr så har ju Spotify fortfarande en hel del luckor från musikhistorien att fylla i, och att varken Bob Dylan eller At the Drive-In finns representerade kommer resultera i att min lista inte speglar den verklighet jag levde i under 2000-talet lika bra. Men så är det säkert för alla, och det är ändå mycket roligare och enklare att skapa listan i Spotify och dela med sig av den sen. Jag lade först en grund med absolut favoriter som jag kom på på rak arm, och just nu går jag igenom Spotifys arkiv genom att göra sökningar year:2000, year:2001 osv… Det fungerar över förväntan och jag har redan fyllt på med några låtar som jag helt hade glömt bort. I skrivandets stund har jag 89 riktigt bra låter. Men det kommer bli fler, och jag kommer vara tvungen att vara hård och rensa ut en hel del.
Nej, nu ska jag grotta ner mig i film- och musikarkiven igen, jag återkommer när listorna börjar bli klara.
Follow @oskardahlbomGratisfilm och gammal skåpmat
Jag blev lite filmsugen så här på fredagskvällen och märkte snabbt att jag inte direkt hade något på datorn att titta på. Så, som ett par gånger tidigare, klickade jag mig över till CDON.com och deras bredbandsutbud. För alla som inte har vanan inne att titta på film över nätet erbjuder CDON en gratisfilm varje månad, så att man får doppa tårna lite. Denna sväng bjuder de på Todd Haynes smått fantastiska Dylanfilm I’m Not There från 2007. Om ni inte hunnit med att se den tidigare så finns det nu inga ursäkter längre. Du har en dator, eller hur? Du har internet, eller hur? Och du har alldeles säkert 135 minuter över för att luta dig tillbaka och vila ögonen på detta moderna mästerverk. Inte? Ta dig tid.
Jag har tidigare bloggat hos Film.nu och jag skrev självklart några rader om denna pärla när det begav sig också. Men det kan väl tåla att upprepas, håll till godo.
___________
Sagan om Dylan
Postad av Oskar Dahlbom | 31 mars 2008 14:43 i 24 lögner per sekund
Jag tog mig äntligen tid och tittade på Todd Haynes Dylansaga I’m Not There häromdagen. Jag har varit lite rädd för att närma mig filmen efter allt jag hört och läst om den. En del av mig väntade sig en total travesti med de sex olika karaktärerna som gestaltar musiklegenden. En del av mig trodde att den skulle vara alldeles för smart och Dylanintern och att det skulle krävas massor av inläsning för att förstå. Ingen del av mig hade rätt.
Till en början sitter jag på helspänn och mitt sinne bokför allusionerna som kastas över mig. Men någonstans halvvägs in i filmen släpper jag taget och kapitulerar helt inför hur genialiskt det är utfört. Jag kan inte påstå att jag är någon Dylanexpert och jag uppfattar säkert inte ens hälften av alla referenser. Men det handlar inte om det. Det handlar inte om åt vilket håll (förutom det mest uppenbara) Haynes har sneglat för att hämta inspiration. Jag tycker den absolut bästa liknelsen är en scrapbook som någon sammanställt över en stor del av Dylans karriär. En scrapbook med sångtexter, dikter, bilder, recensioner, relationer och så vidare. Vi bläddrar fram och tillbaka och stannar då och då upp och vilar ögonen lite längre på vissa sidor. Det vi tar med oss är inget tydligt porträtt av en av vår tids största musiker, låtskrivare och poeter, utan snarare ytterligare några bitar i pusslet (eller brickor i spelet?). Eller ett helt nytt pussel för den delen. För hur ser Dylan egentligen ut? Hur gestaltas han i publikens kollektiva minne? Hur ser han ut i den enskilda individens tankar? Har han ens ett ansikte? Det går inte att svara på, men Haynes närmar sig Dylan på ett unikt sätt och det tilltalar mig personligen på ett otroligt träffande sätt. Det jag bär med mig av Dylan är mer känslor än tydliga minnen så hur huvudpersonerna gestaltar honom i filmen är på många sätt inte det centrala.
Vissa bilder och händelser trycks ner i halsen på dig, vissa blixtrar fragmentariskt förbi. Vissa scener är karbonkopior på originalen, vissa är nytolkningar och vissa är illustrationer av händelser vi aldrig tidigare har sett. Tillsammans med det fantastiska soundtracket lyfts allting upp på en mer svårbeskrivlig nivå och så fort en scen har passerat lägger den sig till rätta i mitt minne mer som en känsla än en klar och tydlig bild. Låtarna som driver på handlingen spretar kronologiskt lika mycket som narrativet men lägger oftast en förklarande grund till bildspråket och för berättelsen framåt, eller bakåt. Att även blanda Dylans största klassiker med bootlegs och covers bidrar till att skapa det töcken som lindar sig runt sanningen och fiktionen och får de att tätt vävas samman.
Todd Haynes har gett mannen som avskyr att bli definierad sex fysiska ansikten utan att något kliver fram som den verkliga Dylans sanna jag. Det gör att I’m Not There skapar och lämnar efter sig ett flertal helt nya och underbara Dylanminnen, vilket måste anses vara unikt då Dylan själv inte är upphovsmannen.
Uppföljning: Bob Dylans julalbum
Okej, nu vet jag nästan om jag ska skratta eller gråta. Och jag tror att jag gråter av skratt. För det här. är. inte. bra.
Eller kan det vara så dåligt att det blir bra? Känns i alla fall extremt halvhjärtat. Men skivan lär snurra några varm här hemma i jul i alla fall, av ett eller annat skäl. Men antagligen mer för att få ett gott skratt och inte för att få feeling.
Follow @oskardahlbomJag vet inte om jag ska skratta eller gråta
Inte direkt nyheter längre, men detta måste jag ju kommentera på:
Bob Dylan will release a brand new album of holiday songs, Christmas In The Heart, on Tuesday, October 13, it was announced today by Columbia Records. All of the artist’s U.S. royalties from sales of these recordings will be donated to Feeding America, guaranteeing that more than four million meals will be provided to more than 1.4 million people in need in this country during this year’s holiday season. Bob Dylan is also donating all of his future U.S. royalties from this album to Feeding America in perpetuity.
Christmas In The Heart will be the 47th album from Bob Dylan, and follows his worldwide chart-topping Together Through Life, released earlier this year. Songs performed by Dylan on this new album include, “Here Comes Santa Claus,” “Winter Wonderland,” “Little Drummer Boy” and “Must Be Santa.”
Gör det verkligen saken bättre om intäkterna går till välgörenhet? Kanske lite. Men måste det tvunget vara en julskiva? Kunde han inte valt nästa Bootleg eller någon ny liveskiva istället? Det hade möjligen känts lite bättre. Och titeln Christmas In The Heart, herregud så cheesy.
Om jag grät en skvätt första gången jag såg detta…
…så ser jag fram emot kommande skiva med en skräckblandad förtjusning. Kan det verkligen blir bra?
Follow @oskardahlbomBob Dylan borta från Spotify
Bob Dylan gone from SpotifyExtra! There has been a small Spotify update. The first thing i noticed, however, was that 99 percent of all Bob Dylan tracks have been removed. Checking around the net it seems Dylan is gone from Last.fm, Deezer and we7 as well. This is bad news for all digital music. And also bad news for Dylan himself since I and many other Dylan fans now are going to get our Dylan fix from other sources… And no, I’m not planning on paying for all albums I’ve already bought once before.
[link to original | source: Spotinews | published: 11 days ago | shared via feedly]
Postat med email via Oskar’s posterous.
Follow @oskardahlbom