Ni minns väl Philip Seymour Hoffmans konstiga svarta mössa på Oscarsgalan för några år sedan? Det var denna film som krävde den konstiga frisyren som han hellre gömde under en, för sammanhanget, udda huvudbonad än svarade på frågor om.
Hoffman regidebuterade 2010 med ett för honom bekant material och en karaktär han redan gestaltat på teaterscenen ett stort antal gånger. Robert Glaudinis pjäs från 2007, med samma namn, handlar om den socialt missanpassade Jack (Hoffman) som kör limousine och lyssnar på reggae. Hans enda vänner, paret Lucy och Clyde, parar ihop honom med ännu en vilsen själ, Connie (Amy Ryan), och kärlek uppstår. Allt ganska normalt så långt. Och det fortsätter så.
Det är en liten film som tar liten plats. Det märks tydligt att historien bygger på en teaterpjäs, vilket har sina plus och minus. Trots adaptionen till filmduk bibehålls det teatrala bildspråket och det är en intim miljö som bjuds med några få olika återkommande scener. Karaktärerna tar således stor plats men det är ett narrativ med låga insatser. Det är relativt förutsägbara vändningar och tydliga metaforer – lära sig simma/laga mat/älska och just de bitarna görs med mycket hjärta.
Det är humoristiskt, närgånget och lättsmält. Jag skrattade gott under filmens crescendo, med allsång genom en toadörr, och jag ler när jag tänker på filmen nu efteråt. En väl godkänd regidebut av en av vår tids främsta skådespelare.
Betyg: 7/10
_________
Detta är en del av mitt filmprojekt 2011 och postat direkt från mobilen som en minnesanteckning. Inlägget kan komma att uppdateras med mer text, länkar och bilder vid ett senare tillfälle.
