Arkivet – av Oskar Dahlbom Tänkt, analyserat, skrivet, länkat. Om allt möjligt. Arkiverat på nätet av Oskar Dahlbom.

Om mitt filmprojekt överhuvudtaget ska fungera som någon slags minnesanteckningar så måste jag ju skriva något om varje film. Så vi sänker ribban lite, så att det hellre blir några ord än inga alls.

Jag såg detta kungahusepos för en tid sen och fastnade främst för den fantastiska berättelsen och de otroligt välspelade rollerna. Det är klassiskt hollywoodberättande med tydliga hinder som sätts upp från ruta ett och som sen ska övervinnas. Att det bygger på sanna händelser gör det hela ännu mer kittlande.

Just filmens inledande montage sätter tonen och presenterar både stilistiska och historiska element som väcker intresset. Sen bjuder regissören Tom Hooper på en jämn och hög nivå av filmberättande med fantastiskt foto och klippning. Men mycket vill ha mer och jag hade gärna sett mer drama och mindre komedi. Med det sagt älskade jag några av de småputtriga scenerna mellan Firth och Rush.

Någon frågade på Twitter om Colin Firth var i högform och jag stack ut hakan och svarade snabbt att han aldrig varit bättre. Nu har jag ju inte sett alla Firths alster men det här är något extra och jag kan inte minnas när han var så här bra senast. Allra helst eftersom vi inte är vana att se honom såhär. Det är ett ocharmigt, bajsnödigt och nervöst skådespeleri med en otroligt dämpad Firth. Kontrasten till färgsprakande medspelarna Helena Bonham Carter och Geoffery Rush hade kunnat vara monumental men även dessa två tyglas till perfektion.

Den största invändningen är att det känns lite förbisprunget. Några onödiga sidospår presenteras och tar upp tid men inte narrativ plats. När historien inte vet om den ska vara smal eller bred hamnar den i ett stelbent stammarlimbo och tappar fart och riktning.

Totalsumman är 3/4 storslagen film med en fantastisk inledning, några stapplande partier i mitten, men när det väl kommer till det sista talet sitter jag och hejar på som i den bästa av sportfilmer.

Betyg: 8/10

_________

Detta är en del av mitt filmprojekt 2011 och postat direkt från mobilen som en minnesanteckning. Inlägget kan komma att uppdateras med mer text, länkar och bilder vid ett senare tillfälle.

Här är övriga filmer jag sett 2011.

Ni vet Adrians alkoholiserade bror Paulie i Rockyfilmerna? Det här är berättelsen om vad som hade hänt om han var Rockys bror. Nästan.

Micky Ward (Wahlberg) lever och boxas i skuggan av sin bror Dicky (Bale). Gång på gång spolierar Dicky Mickys chanser både i ringen och utanför. Deras mamma (Leo) och systrar håller Dicky om ryggen trots att han krälar runt i ett mörkt knarkträsk med enbart bleka historier om sin forna storhet som tröst.

In träder Charlene (Adams) som verkligen ser Mickys potential och gör sitt yttersta för att frigöra honom från mor och bror. Det är inte helt friktionsfritt och häri ligger hela filmens behållning. Uppgång och fall i all ära, men vi har sett det förut och flera gånger bättre porträtterat än så här.

Det som verkligen gör historien intressant är karaktärerna och hur de gestaltas av samtliga inblandade. I vissa scener slår det blixtar, i andra tror man inte de spelar i samma film. Bale spelar över något otroligt, men det fungerar i nio scener av tio. Wahlberg håller tillbaka till den grad att han nästan blir osynlig, ja vi fattar, bröderna ÄR varandras motsatser. Leo och Adams bär upp varenda scen med komplexa tolkningar och gör familjedramat intressant.

Som sportfilm känns boxningen närgången, svettig och autentisk och även om det är mer drama än boxningsfilm (precis som när Rocky var som bäst) så sitter man som på nålar i sista fighten.

Betyg: 7/10

_________

Detta är en del av mitt filmprojekt 2011 och postat direkt från mobilen som en minnesanteckning. Inlägget kan komma att uppdateras med mer text, länkar och bilder vid ett senare tillfälle.

Här är övriga filmer jag sett 2011.

Ni minns väl Philip Seymour Hoffmans konstiga svarta mössa på Oscarsgalan för några år sedan? Det var denna film som krävde den konstiga frisyren som han hellre gömde under en, för sammanhanget, udda huvudbonad än svarade på frågor om.

Hoffman regidebuterade 2010 med ett för honom bekant material och en karaktär han redan gestaltat på teaterscenen ett stort antal gånger. Robert Glaudinis pjäs från 2007, med samma namn, handlar om den socialt missanpassade Jack (Hoffman) som kör limousine och lyssnar på reggae. Hans enda vänner, paret Lucy och Clyde, parar ihop honom med ännu en vilsen själ, Connie (Amy Ryan), och kärlek uppstår. Allt ganska normalt så långt. Och det fortsätter så.

Det är en liten film som tar liten plats. Det märks tydligt att historien bygger på en teaterpjäs, vilket har sina plus och minus. Trots adaptionen till filmduk bibehålls det teatrala bildspråket och det är en intim miljö som bjuds med några få olika återkommande scener. Karaktärerna tar således stor plats men det är ett narrativ med låga insatser. Det är relativt förutsägbara vändningar och tydliga metaforer – lära sig simma/laga mat/älska och just de bitarna görs med mycket hjärta.

Det är humoristiskt, närgånget och lättsmält. Jag skrattade gott under filmens crescendo, med allsång genom en toadörr, och jag ler när jag tänker på filmen nu efteråt. En väl godkänd regidebut av en av vår tids främsta skådespelare.

Betyg: 7/10

_________

Detta är en del av mitt filmprojekt 2011 och postat direkt från mobilen som en minnesanteckning. Inlägget kan komma att uppdateras med mer text, länkar och bilder vid ett senare tillfälle.

Här är övriga filmer jag sett 2011.