Arkivet – av Oskar Dahlbom Tänkt, analyserat, skrivet, länkat. Om allt möjligt. Arkiverat på nätet av Oskar Dahlbom.

16 december 2009

Vilka var de 10 bästa filmerna & skivorna 2009?

Filed under: Film,Fokus,Musik — Etiketter: , , , — Oskar Dahlbom @ 23:24

Topp 10 Skivor

Det här är inte första gången jag pratar om topplistor. Inte heller den sista. Men ja, jag har ju funderat ett tag på 00-talets bästa filmer och musik. Musiklistan ligger i Spotify och gror och har över 100 låtar just nu. Det ska bli exakt 100, så några ska få komma till, fler ska falla bort. Filmlistan har jag inte alls kommit lika långt på.

Men nu börjar det också bli dags att sammanfatta även 2009 inom musik och film. Förra året, på en väns initiativ, så skapade jag ett Google-formulär där man kunde lista sina 10 favoritskivor från det året. Det blev en mindre succé bland vänner och bekanta – så i år gör vi om det igen! Och detta år lägger vi också till De 10 bästa filmerna från 2009.

Topp 10 Filmer

Listorna fungerar som ett utmärkt sätt att plocka ut och bjuda på just de där finaste russinen som du har i din kaka. Jag lyssnar fortfarande på en hel del av musiken som jag hittade på andras listor förra året.

Här hittar du formuläret för musik, här är det för film. Eller klicka på bilderna ovanför. Jag har mina listor lite löst formulerade i huvudet, men ska fila lite på dem ett tag till. De borde dyka upp runt julafton.

Nu är jag galet nyfiken – vad tycker du var bäst 2009?

01 december 2009

Rainn Wilson vs. Philip Seymour Hoffman

Filed under: Film,Reklam,TV — Etiketter: , , , , , , — Oskar Dahlbom @ 14:25

Under årets NBA-säsong rullar reklamfilmer för NBA på TNT flitigt i matchpauserna. Dessa typer av filmer brukar alltid vara ganska underhållande och i år är det Rainn Wilson som bär fanan högt. Den med Dwight Howard kanske är bäst, men i denna med Gilbert Arenas kan man inte låta bli att undra om Wilson och regissören inte hämtat lite inspiration från Philip Seymour Hoffmans basketspelande karaktär Sandy Lyle i Along Came Polly?
Rainn Wilson:

Philip Seymour Hoffman:

13 november 2009

Ibland är en cigarr bara en cigarr (men oftast inte)

Jag är lite allergisk mot vissa pretentioner. När folk känner smörkola, krut och farmors parfym i en kopp kaffe drar jag på smilbanden och säger ”Gott kaffe, det här”. Men det är ju kul också. Nörderi kan vara roligt och världen är så mycket mera färgstark tack vare dessa insnöade nördar och deras viner, musik, choklad och filmer. Och jag faller själv dit ibland, och försöker verka svårare än vad jag är. Eller när man gör något bara för att göra det, inte för att man egentligen vill.

Men sanningen är att allting växer med lite eftertanke. Om man blottar konstruktionen och försöker granska komponenterna kan många av livets nöjen och njutningar få större mening. Så är det för mig och film. Jag älskar att lyssna, läsa och titta på vad pålästa, engagerade, smarta och insatta människor tycker och tänker om manus, regi, klippning, ljussättning, skådespeleri, ljud osv osv.

Och jag försöker ge näring till den kärleken så ofta som möjligt. Och när jag fann Jeff Goldsmith, chefredaktör på Creative Screenwriting Magazine, och hans podcast sköt jag nästan en överdos av värdefullt vetande. Film efter film växte med att jag lyssnade på Jeffs initierade samtal med manusförfattare och annat filmfolk. Då är det jag som blir pretentiös och hänger upp mig på varenda scen och vartenda klipp, och vill höra, förstå och hålla med om det manusförfattaren ursprungligen avsåg. Då är det jag som blir irriterad på den som säger – det är bara en film. Eller – den lampan som står där har ingen som helst betydelse. Men ja, ibland är en cigarr bara en cigarr. Men jag svär vid att det oftast döljer sig betydligt mer tanke bakom det mesta vi tar del av i livet än så.

Så dagens tips är att se filmen och sen hålla tummarna för att Jeff har gjort en podcastintervju med någon (oftast manusförfattaren) av filmen. Eller så gör du tvärtom, kolla vem han har intervjuat, välj ut en film att titta på och lyssna sen*. The Wrestler gick från att vara riktigt bra till fantastisk efter att jag lyssnat på vad Robert D. Siegel hade att säga om den.

* Det finns ofta med spoilers så det bästa är att se filmen först.

08 november 2009

Jag älskar topplistor

Filed under: Film,Funderingar,Musik — Etiketter: , , , , , , — Oskar Dahlbom @ 18:11

Jag gillar varken snö eller kyla. Jag har ingen vintergarderob och jag är en sommarperson. Samtliga påståenden är sanna, men på senare år har jag ändå kommit att uppskatta vintern, december och årsslutet mer och mer. Och det är inte den barnsliga förtjusningen över snö, tomtar och julklappar från unga år som har kommit tillbaka. Nej, på äldre dar har denna istället ersatts av en annan typ av tillfredsställelse årsbästalistorna.

Jag kan inte få nog av dem. Det spelar nästan ingen roll vem det är som listar sina favoriter inom musik, film, TV eller vad-som-helst från det gångna året. Jag går igång direkt och läser, lyssnar, kollar upp och inspireras. Just tanken att man ska sammanställa årets bästa inom en viss genre kräver eftertanke och insikt. Och det är egentligen inte rangordningen som är det centrala, även om förstaplatsen bör sticka ut lite, utan det är snarare vilka tio (om det är topp 10 det rör sig om) som man väljer att belysa.

Och nu börjar det bli dags igen. Året är snart slut och jag har personligen filat på mina topplistor för musik och film ett bra tag redan. Men nu är det ju november 2009 också. Vilket innebär att vi  inte bara närmar oss ett vanligt årsslut detta år, utan även ett slut på decenniet 2000-2009. Detta decennium, även kallat 00-talet, har bjudit på så hemskt mycket bra inom alla ovannämnda genrer att enbart tanken på att sammanställa en lista över det bästa de senaste tio år är hisnande.

På många ställen har nedräkningen för 00-talets bästa redan börjat. MovieZine räknar ner de 100 bästa filmerna och Nollnollfilm.se samlar topplistor från ”Sveriges främsta skådespelare, regissörer, journalister och bloggare”. Nollnolltalet.se räknar ner decenniets 100 bästa låtar och där kan man även posta sin egen lista.

Men tio år är en lång tid. Jag kommer ha gått från att vara 17 år till att fylla 27 innan året är slut. Det kan man verkligen definiera som åren då jag växte upp och blev vuxen. Så vad har format mig? Vilka filmer och vilken musik har fungerat som musikvideor och soundtrack till mitt liv. Det är onekligen en stor uppgift att fastslå det.

Tidigare har jag börjat jobba på det nästan omöjliga – en topp 100-lista av mina favoritfilmer någonsin, men det är ju ett livsprojekt där jag lägger till och drar ifrån hela tiden. Och jag har, i ärlighetens namn, inte kommit särskilt långt på den listan ännu. Men jag hoppas att filmlistan från 00-talet ska locka mig att fundera lite mer, och jag ska ju börja med att plocka ut de första filmerna till den listan från topp 100-listan mellan 2000-2009.

Inom film kommer jag kanske hålla mig till topp 20, men inom musik har jag redan börjat samla de 100 bästa låtarna. Precis som så många andra samlar jag listan i Spotify och så fort den ser någorlunda vettig ut kommer jag dela med mig av den här. Tyvärr så har ju Spotify fortfarande en hel del luckor från musikhistorien att fylla i, och att varken Bob Dylan eller At the Drive-In finns representerade kommer resultera i att min lista inte speglar den verklighet jag levde i under 2000-talet lika bra. Men så är det säkert för alla, och det är ändå mycket roligare och enklare att skapa listan i Spotify och dela med sig av den sen. Jag lade först en grund med absolut favoriter som jag kom på på rak arm, och just nu går jag igenom Spotifys arkiv genom att göra sökningar year:2000, year:2001 osv… Det fungerar över förväntan och jag har redan fyllt på med några låtar som jag helt hade glömt bort. I skrivandets stund har jag 89 riktigt bra låter. Men det kommer bli fler, och jag kommer vara tvungen att vara hård och rensa ut en hel del.

Nej, nu ska jag grotta ner mig i film- och musikarkiven igen, jag återkommer när listorna börjar bli klara.

06 november 2009

Gratisfilm och gammal skåpmat

Filed under: Film,Webb — Etiketter: , , , , , — Oskar Dahlbom @ 23:10

I'm Not ThereJag blev lite filmsugen så här på fredagskvällen och märkte snabbt att jag inte direkt hade något på datorn att titta på. Så, som ett par gånger tidigare, klickade jag mig över till CDON.com och deras bredbandsutbud. För alla som inte har vanan inne att titta på film över nätet erbjuder CDON en gratisfilm varje månad, så att man får doppa tårna lite. Denna sväng bjuder de på Todd Haynes smått fantastiska Dylanfilm I’m Not There från 2007. Om ni inte hunnit med att se den tidigare så finns det nu inga ursäkter längre. Du har en dator, eller hur? Du har internet, eller hur? Och du har alldeles säkert 135 minuter över för att luta dig tillbaka och vila ögonen på detta moderna mästerverk. Inte? Ta dig tid.

Jag har tidigare bloggat hos Film.nu och jag skrev självklart några rader om denna pärla när det begav sig också. Men det kan väl tåla att upprepas, håll till godo.
___________

Sagan om Dylan

Postad av Oskar Dahlbom | 31 mars 2008 14:43 i 24 lögner per sekund

Jag tog mig äntligen tid och tittade på Todd Haynes Dylansaga I’m Not There häromdagen. Jag har varit lite rädd för att närma mig filmen efter allt jag hört och läst om den. En del av mig väntade sig en total travesti med de sex olika karaktärerna som gestaltar musiklegenden. En del av mig trodde att den skulle vara alldeles för smart och Dylanintern och att det skulle krävas massor av inläsning för att förstå. Ingen del av mig hade rätt.

Till en början sitter jag på helspänn och mitt sinne bokför allusionerna som kastas över mig. Men någonstans halvvägs in i filmen släpper jag taget och kapitulerar helt inför hur genialiskt det är utfört. Jag kan inte påstå att jag är någon Dylanexpert och jag uppfattar säkert inte ens hälften av alla referenser. Men det handlar inte om det. Det handlar inte om åt vilket håll (förutom det mest uppenbara) Haynes har sneglat för att hämta inspiration. Jag tycker den absolut bästa liknelsen är en scrapbook som någon sammanställt över en stor del av Dylans karriär. En scrapbook med sångtexter, dikter, bilder, recensioner, relationer och så vidare. Vi bläddrar fram och tillbaka och stannar då och då upp och vilar ögonen lite längre på vissa sidor. Det vi tar med oss är inget tydligt porträtt av en av vår tids största musiker, låtskrivare och poeter, utan snarare ytterligare några bitar i pusslet (eller brickor i spelet?). Eller ett helt nytt pussel för den delen. För hur ser Dylan egentligen ut? Hur gestaltas han i publikens kollektiva minne? Hur ser han ut i den enskilda individens tankar? Har han ens ett ansikte? Det går inte att svara på, men Haynes närmar sig Dylan på ett unikt sätt och det tilltalar mig personligen på ett otroligt träffande sätt. Det jag bär med mig av Dylan är mer känslor än tydliga minnen så hur huvudpersonerna gestaltar honom i filmen är på många sätt inte det centrala.

Vissa bilder och händelser trycks ner i halsen på dig, vissa blixtrar fragmentariskt förbi. Vissa scener är karbonkopior på originalen, vissa är nytolkningar och vissa är illustrationer av händelser vi aldrig tidigare har sett. Tillsammans med det fantastiska soundtracket lyfts allting upp på en mer svårbeskrivlig nivå och så fort en scen har passerat lägger den sig till rätta i mitt minne mer som en känsla än en klar och tydlig bild. Låtarna som driver på handlingen spretar kronologiskt lika mycket som narrativet men lägger oftast en förklarande grund till bildspråket och för berättelsen framåt, eller bakåt. Att även blanda Dylans största klassiker med bootlegs och covers bidrar till att skapa det töcken som lindar sig runt sanningen och fiktionen och får de att tätt vävas samman.

Todd Haynes har gett mannen som avskyr att bli definierad sex fysiska ansikten utan att något kliver fram som den verkliga Dylans sanna jag. Det gör att I’m Not There skapar och lämnar efter sig ett flertal helt nya och underbara Dylanminnen, vilket måste anses vara unikt då Dylan själv inte är upphovsmannen.

05 november 2009

Bästa reklamfilmen – of all time!?

Filed under: Film,Reklam — Oskar Dahlbom @ 21:09

Jag skrev ju lite om en av årets bästa filmer, Synecdoche, New York, för en tid sen . I det inlägget, som så ofta när det handlar om Charlie Kaufman, påtalades Spike Jonze. En man som ständigt känns aktuell, men kanske nu mer än någonsin med Where the Wild Things Are. Och jag måste, som så många andra, verkligen hålla med om att trailern är smått fantastisk:

Men Spike gör ju som bekant även musikvideor och reklamfilmer. Och han ligger faktiskt bakom en av mina absoluta favoriter inom reklam någonsin:

Med några enkla filmiska klipp och ett väldigt suggestivt soundtrack skapar han en otroligt talande narration kring lampan, och skänker den liv för några sekunder. Tills allt bryts av den störiga tysken(?) som kallar oss galna. Genialiskt! Bästa reklamen – of all time? – kanske inte, men den är helt klart med på topplistan.

17 september 2009

Lyssna och njut

Filed under: Film,Reklam — Etiketter: , , , , — Oskar Dahlbom @ 20:20

Svenska TV-tittare bjuds just nu på en stor ynnest tack vare Nike och Wieden+Kennedy:


Själva reklamen i sig är väl kanske lite spretig och inte extremt genomtänkt, men det är inte det som är det fina. Nej, det är Brian Cox underbara stämma som vi hör i voice overn, och vi får lyssna till den om och om igen i reklampauserna. Brian Cox är en fantastisk skådespelare med en gudabenådad röst och inlevelse. Det är t ex han som guidar oss genom det fantastiska slutmontaget i en av Spike Lees bästa filmer – 25th Hour (OBS! Spoilervarning):

Här hittar ni en till reklamfilm med samma tema, som har ett lite bättre narrativ. Så lyssna och njut! Och se 25th Hour om ni inte har gjort det än.

11 augusti 2009

Synecdoche, New York (2008)

Synecdoche, New York

Teaterregissören Caden Cotard (Philip Seymour Hoffman) genomgår en stor livskris och han har kommit till ett skede i livet där hans blotta existens är hotad. Det svarta moln som han bär över huvudet bjuder honom på en ständig regnperiod där tankar om döden, oron över livshotande åkommor och meningen med livet inte slutar att regna ner över honom. Mitt i denna branta och nedåtgående spiral tilldelas han ett stort stipendie och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen om sitt eget liv.

Det här är en berättelse som verkligen andas Charlie Kaufman och det som vi har vant oss att förvänta av hjärnan bakom de fantastiska manuskripten Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), Adaptation. (2002) och Being John Malkovich (1999). Den här gången regisserar Kaufman själv (Spike Jonze var upptagen med Where the Wild Things Are) vilket bjuder på en lite annorlunda estetik än vad vi är vana vid. För om han är fulländad som manusförfattare så har han en hel del kvar att lära som regissör. Därmed inte sagt att det är dåligt, egentligen tvärtom. För där han i de tre tidigare nämnda filmerna behövde visuella grepp från galenpannor som Michel Gondry och Spike Jonze för att berätta ytterst invecklade (meta)historier, ger här Kaufmans sparksmakade bildspråk honom största möjliga utrymme att behandla sitt tyngsta ämne hittills – döden.

Vi får ta del av historier inom historier och karaktärer som spelar karaktärer. Men det hela är ytterst grundligt genomfört och han låter oss inte vandra alltför långt på egen hand, innan vi plockas upp igen. Nyckeln till filmens tillgänglighet är humorn och att det i scen efter scen balanseras väldigt väl mellan den absurt tragikomiska uppgiften som Caden och hans ensemble står inför och Cadens fysiskt åldrande kropp, som hela tiden påminner om filmens tema. Ju mer kulisser och story han bygger upp i iscensättningen av sitt eget liv, desto mer rasar han ner i sitt verkliga dito. Snart finns det inget liv kvar utanför skådespelet och han livsverk, som ska finnas kvar för eftervärlden, blir en självuppfyllande profetia.

Kaufman är numer ett stort namn inom Hollywood och har inga problem att hitta skådespelare som vill arbeta med honom. Han har redan sett sina manuskript spelas av riktigt stora affischnamn och en av denna films största styrkor är att rollbesättningen tog en lite annorlunda väg. Det är ganska stora och förutsägbara namn ändå, men de är hämtade från aningen smalare, skitigare filmer och det finns ingen direkt Hollywoodaura kring deras namn. Personliga favoriter som Hoffman, Catherine Keener, Michelle Williams, Emily Watson och Samantha Morton är fullständigt lysande och legenden Dianne Wiest ger rollistan ännu mera tyngd. Men det är ändå Sammy (spelad av Tom Noonan) som griper om mig hårdast och det är även hans sista scener som berör mig mest, förutom den allra sista monologen.

Filmen tilltalar mig på två väldigt personliga plan – just temat döden men även att leva i nuet. Caden låter skådespelare agera ut hela hans liv och på så sätt finns han där vid varje moment utan att egentligen någonsin vara närvarande själv. Det är hisnande tankegångar, och något som får ens huvud att snurra fler varv än den uppenbara metaeffekten någonsin kan lyckas med.

Charlie Kaufman har själv erkänt att han brottas med egna demoner och en stor dödsångest för tillfället och tycks finna någon slags ro i att låta Hoffman låta Caden låta Sammy bli till ett substitut för honom själv och den ödesdigra resan mot den stora sömnen. Detta är en av de absolut bästa filmerna jag sett hittills 2009, och jag är nu ännu mer nyfiken på vilka stigar Kaufman väljer att trampa ut efter detta.

« Newer Posts

Powered by WordPress