Jag gick in med föreställningen att Yann Martels Berättelsen om Pi var ofilmbar. Historien, som jag bara hade fått berättad för mig, lät för hjärnspökig och narrativt oformlig för att koka ner till 24 lögner per sekund (eller 48, eller whatevs). Föreställningen fanns kvar en bra bit in i filmen för även om strukturen fanns där så överrumplade den visuella formen mig och jag hade länge svårt med att den digitala efterbehandlingen stod på 11.
Men minut för minut så charmar sig Pi och filmen in under huden, tar en tur via hjärtat för sen skaka om lite i hjärnan med det tvetydiga slutet. Ett slut som faktiskt funkar även om man fått det spoilat för sig.
Betyg: 7/10