Ni vet Adrians alkoholiserade bror Paulie i Rockyfilmerna? Det här är berättelsen om vad som hade hänt om han var Rockys bror. Nästan.
Micky Ward (Wahlberg) lever och boxas i skuggan av sin bror Dicky (Bale). Gång på gång spolierar Dicky Mickys chanser både i ringen och utanför. Deras mamma (Leo) och systrar håller Dicky om ryggen trots att han krälar runt i ett mörkt knarkträsk med enbart bleka historier om sin forna storhet som tröst.
In träder Charlene (Adams) som verkligen ser Mickys potential och gör sitt yttersta för att frigöra honom från mor och bror. Det är inte helt friktionsfritt och häri ligger hela filmens behållning. Uppgång och fall i all ära, men vi har sett det förut och flera gånger bättre porträtterat än så här.
Det som verkligen gör historien intressant är karaktärerna och hur de gestaltas av samtliga inblandade. I vissa scener slår det blixtar, i andra tror man inte de spelar i samma film. Bale spelar över något otroligt, men det fungerar i nio scener av tio. Wahlberg håller tillbaka till den grad att han nästan blir osynlig, ja vi fattar, bröderna ÄR varandras motsatser. Leo och Adams bär upp varenda scen med komplexa tolkningar och gör familjedramat intressant.
Som sportfilm känns boxningen närgången, svettig och autentisk och även om det är mer drama än boxningsfilm (precis som när Rocky var som bäst) så sitter man som på nålar i sista fighten.
Betyg: 7/10
_________
Detta är en del av mitt filmprojekt 2011 och postat direkt från mobilen som en minnesanteckning. Inlägget kan komma att uppdateras med mer text, länkar och bilder vid ett senare tillfälle.
Här är övriga filmer jag sett 2011.