Jag trodde på riktigt att den nya singeln av Lars Winnerbäck, Jag får liksom ingen ordning, var ett skämt. För att driva med fansen, att få igång en liten snackis innan nya skivan. Men nej? Det verkar inte så. Visst, utveckling av sound i all ära, men detta är ingen väg som jag har någon större lust att följa Lasse på. Är detta början på ett svag period? Samma som Dylans kristna (ja, jag vet att vissa gillar de skivorna, men inte jag)?
Detta doftar 90-talspop/rock. Från det där första gitarriffet till den där jäkla synthen(!) och sen det stampande (fiol?)arrangemanget. Som ett spår som legat och tryckt sen de där första trevande skivorna, men som Winnerbäck sen gjort en lång resa ifrån. Och texten ja. Lasses blödande och poetiskt enkla (ofta briljanta) texter blir med en så här enkel melodi nästan banala.
Och jag förstår. Det går inte att treva i mörkret hur länge som helst. Han bästa skiva hittills – Daugava – var plågsam och vacker och han vädrade ut alla demoner. Nu kommer han tillbaka, med ett huvud som fortfarande sitter lite ostadigt på axlarna, men han vill i alla fall bjuda på lite gladare och mer fartfyllda ljudvågor. Jag kan inte säga att jag gillar det. Inte det här spåret i alla fall.
Vi visste att det skulle komma en vändning, men jag hade aldrig kunnat förutspå detta. Snälla, låt detta vara det spåret på skivan som inte låter som de andra. Jag håller tummarna. De vitnar sakta.
Just att släppa ett spår som är väääldigt olikt allt annat på skivan är ju rätt vanligt. Har för mig det alltid var så med kent flera gånger, om jag inte missminner mig.
Annars så.. som min gamla lärare på högstadiet sa, genom upprepning lär sig även åsnan.. och så är kanske fallet här också. Genom omlyssning kanske t.om vi lär oss gilla låten!
Tycker vi väntar 3 månader och sedan tar vi upp detta ämne igen och ser vad som hänt.
Kommentar by josefin — 21 augusti 2009 @ 12:16