Quentin Tarantino är en omogen man.
Det uttalandet bygger jag på hans filmer, cameos och flertalet av hans intervjuer utan att egentligen känna honom i verkligheten.
Det där barnsliga kan användas till filmskaparens fördel när det ska göras riktiga popcornsrullar. En inre röst som hela tiden påminner om vad man själv gillade som barn. Är det roligt är det bra. Om det händer något är det bra. Att sitta still och fundera är tråkigt. Lördagsgodis alla dagar i veckan. Åka trehjuling hela vägen till banken.
En del av mig gillar hur Tarantino, i sina senaste filmer, rör sig genom vår mörka historia och lustmördar nazister och rasister till höger och vänster. Det är lätta mål, javisst, men någonstans känns det skönt att någon går tillbaka och skriver om vissa delar av historien.
En annan del av mig tycker att han förenklar, skämtar bort och visar på ett slarvigt hantverk med många scener. Det där barnsliga hos regissören översätts i lika många barnsliga scener som inte för berättelsen framåt. Det resulterar i en Tarantino som gör film med mycket hjärta men inte lika mycket hjärna.
Men jag förlåter honom i nio fall av tio. Det är underhållande och han har pluggat sin filmhistoria även om det många gånger är lite väl mycket blanda och ge. Många scener hade behövt åtminstone en infallsvinkel till och han hade kunnat lagt några timmar till i klipprummet.
Annars är Django Unchained en spännande historia och rollbesättningen är prickfri. Jag hade kunnat titta och lyssna på enbart Christoph Waltz i 2,5 timmar. Här gör han en Terminator. En fantastisk rollprestation, men ondskefull, i Inglourious Basterds (Terminator 1) för att i Django vara lika elegant och vältalig men äntligen på rätt sida (Terminator 2) så att man får hålla på honom.
Mitt hjärta och den lilla pojken i mig blev underhållen, men min hjärna irrar runt och letar efter något klokt att vira sig runt. Tarantino kunde inte tillfredsställa alla delar av mig den här gången.
Han är en omogen man. Men jag förlåter honom och liftar hem på hans trehjuling.
Betyg: 7/10
