Nu börjar det. Det är magiskt varje år. Slutspel i den amerikanska basketligan. Jag tänkte skriva LIKA magiskt men i år finns inte den där Lakernerven. Inget mästerskap på horisonten. Kobe har slitit av hälsenan, Nash är precis tillbaka från ännu en skada och det ser mörkt ut för The Purple and Gold. De möter Spurs, det mest välcoachade och samspelta laget i ligan.
Bilden (ovan) från match 1 illustrerar något som jag hade hoppats på mycket i år. En alley-oop från Pau Gasol till Dwight Howard. Men säsongen har handlat om något annat. Om Kobes ålder, när han ska lägga av, ska han passa eller skjuta, vems lag det är och hur Howard aldrig någonsin verkar växa upp. Att D12 ska kliva fram som ledaren för detta lag när Kobe är skadad nu är snudd på skrämmande. Det har stundtals varit smärtsamt att vara Lakerfan i år.
En rolig grej med den skadade Kobe är att han ligger hemma och twittrar och analyserar spelet. Något som TV-bolaget självklart snappar upp:
Året var 1992, jag var 10 år gammal och hade precis börjat intressera mig för basket. Efter sommarlovet berättade Björn i min klass för mig om ett basketlag i USA som hette Los Angeles Lakers. Han hade något plagg (jag tror det var en keps) med lagets namn och jag föll direkt för det enastående ”purple and gold”. Lakers blev snart även mitt lag. Tajmingen kunde inte vara sämre, det var åren efter Showtime och lagets stjärnor de kommande åren var bl a Nick ”The Quick” Van Exel, Eddie Jones, Elden Campbell och Vlade Divac. James Worthy spelade sina sista matcher och Magic Johnson gjorde en sista tur som spelare/coach och efter det behövde laget verkligen en nystart.
Åren gick och genom tidningar och sällsynta klipp på TV kunde jag lite smått följa den amerikanska basketligan. Jag började själv spela organiserad knattebasket och när jag och Danne spelade b-boll på gräsplanen i Stenkumla var vi antingen Pippen eller Olajuwon. Ibland även Magic och Jordan.
Jag fick snart upp ögonen för en jätte i Florida vid namn Shaquille O’Neal. Min vän David höll på Orlando Magic och när vi spelade tillsammans tog vi självklart efter Penny Hardaway och Shaq. Shaq hade allt: storleken, talangen, monsterdunkarna och humorn.
Så kom den magiska sommaren 1996. Shaq skrev på för Lakers, och Vlade Divac byttes bort mot en yngling vid namn Kobe Bryant. Man draftade Derek Fisher. Senare det året bytte man till sig Robert Horry mot Cedric Ceballos och resten är, bokstavligen, äkta baskethistoria.
Det var därför jag satt med en tår i ögat och en varm känsla i bröstet när jag nyss såg videon av när Shaqs nummer 34 hängdes upp i takets på Staples Center natten till idag. (Även om tröjan är bakochfram.)
Fint: Publiken slutar inte ropa ”We want Phil!” så fort fornstora Lakerscoachen Phil Jackson pratar/nämns.
Sorgligt: Lakersägaren Jerry Buss gick bort den 18:e februari i år och hann inte få se sin största investerings fina ord om honom och organisationen. Men han visste nog. En väldigt tagen Jeanie Buss skötte det väldigt fint i hans frånvaro.
