Jag sitter på X2000 på väg hem mot Lund, efter en kort tur till Stockholm och Formex.
Jag läser Johan Klings Människor helt utan betydelse, och dröjer kvar lite extra länge på sidan 40 – där det handlar om att resa ensam:
”Jag är fel typ för sånt. För blyg och stel. Jag pratade inte med en enda människa på hela veckan förutom restaurangservitörer och den otrevliga receptionisten på mitt hotell. Andra människor får nya vänner när de reser ensamma. Jag är alldeles för tafatt.”
Aj, vad jag känner igen mig.