#1 The Wrestler
Twitter: En Rocky för 2000-talet med en fantastisk Rourke. Hjärtskärande, underhållande och välregisserad.

Kortrecension från 2009-01-24: En blandning av Rocky 1, Rocky 6, med lite inslag från Million Dollar Baby och verklighetens Hulk Hogan. Mickey Rourke är fantastisk och ingen annan hade kunnat göra rollen. Dock känns den väldigt säker och följer Hollywoodberättandet till bristningsgränsen. Det blir aldrig riktigt spännande men det är ändå ganska gripande genom hela.

Idag: Jag var alltså inte helt tagen av den första gången, men sen har jag sett bitar av den igen, och det är en sån film som växer i minnet. Flertalet scener har jag i efterhand spelat upp i huvud och de blir bara bättre och bättre. Filmen bjuder på samma mellankoli och nyktra underdoghistoria som den första Rockyfilmen, och jag tyckte (även om jag var ensam i det) att Rocky Balboa (Rocky VI) också skrapade ihop en hel del av samma känsla, och liknar The Wrestler i den fallna/forna hjälten.

#2 Synecdoche, New York
Twitter: Kaufman regidebuterade och bjöd pÃ¥ sitt tyngsta (och bästa) tema hittills – döden.

Recension frÃ¥n 2009-08-11: ”Filmen tilltalar mig pÃ¥ tvÃ¥ väldigt personliga plan – just temat döden men även att leva i nuet.”

Idag: Recensionen ovan säger allt. Det här är fortfarande en av mina absoluta favoritfilmer från hela 00-talet. Det är fysiskt utmattande att sitta genom hela, och den bjuder på några flertalet vackra, uttömmande och geniala scener. Summan blir i slutändan väldigt mycket större än alla delarna och det är temat och metaidéerna om livet man tar med sig. En väldigt svår och väldigt enkel film på samma gång.

#3 In Bruges
Twitter: Radarparet Farrell & Gleeson bjuder på odödlig dialog i en film med skruvat narrativ. Farrells bästa.

Kortrecension från 2009-01-18: Fantastiskt poetisk film och samtidigt väldigt grov och våldsam. Allt det som Guy Ritchie bara kan drömma om, efter Lock Stock i alla fall. Brendan Gleeson är lysande och Colin Ferrell har inte varit så bra på länge heller. Välgjord, välspelad och framför allt otroligt välskriven.

Idag: Det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Den innehåller några sjuka partier där den gränsar till fars, men de nedtonade scenerna och frågorna filmen väcker om skuld är otroligt fint sammansatta. Det är en livsbejakande film med en fot i graven, där ett dunkelt narrativ står tillbaka för extremt komplexa karaktärer. När sen berättelsen vecklar ut sig bjuder filmen upp till ett övermäktigt crescendo och de sista scenerna är nästan löjligt stora. Men när allt är sagt och gjort lämnar denna poetiska shootout kvar en väldigt bitterljuv känsla som nog inte lämnar någon helt oberörd.

#4 Waltz with Bashir
Twitter: Ett visuellt mästerverk och en fantastisk berättelse. (Mar)drömmar och fantasi möter skrämmande verklighet.

Idag: Jag skrev inget om den här filmen när jag såg den, men jag var väldigt tagen av den länge. Vi får följa med på en spännande och skrämmande resa ledsagade av fantastisk animation. Vi är hela tiden medvetna om att något obehagligt kommer att uppdagas men vi vet inte exakt vad och inte heller vad Ari Folman personligen varit med om. Detta är den film på listan som jag mest längtar efter att se om.

#5 Låt den rätte komma in
Twitter: Vampyrer & ung kärlek – befriat frÃ¥n trista skräckkonventioner. Lysande foto av Van Hoytema.

Recension från 2009-04-15: En kärlekshistoria möter True Blood.

Idag: Också en film som jag längtar efter att se snart igen. Trots att filmen var otroligt hypad efter både boken och filmpremiären så lyckades den ändå leva upp till mina förväntningar. Det kanske var väntat med en sådan populär förlaga och foto av Hoyte Van Hoytema, men det som verkligen överraskade mig var tempot och Tomas Alfredsons handfasta regi. Det lämnas utrymme för all möjlig eftertanke och vi upplever precis samma tysta, mörka och trista vardag som karaktärerna. Det är antagligen det som gör att scenerna med de brutala morden sticker ut så mycket och verkligen slår en med häpnad.

#6 Up
Twitter: En av Pixars bästa vilket säger allt egentligen. Inledningen är ett kvitto på att djup fungerar i mainstreamanimation.

Idag: Det här är en film som fungerar bäst direkt där och då. Nu i efterhand minns jag mycket av fånerierna och inte alls lika mycket av djupet. Men jag minns ändå att jag var djupt rörd (som alla andra) av de inledande sekvenserna och sen bjuds vi som vanligt på en visuellt vacker saga med stabil narration och lagom mycket comic relief.

#7 District 9
Twitter: Blanda rasism, utanförskap och samhällskritik med miljoner utomjordingar. Addera galen Sharlto Copley = lysande film.

Idag: Hade inget direkt större grepp på denna film innan jag såg den, förutom utomjordingar i kåkstäder. Jag hade också sett klipp med en överspelad karaktär som försökte vara rolig, men som mest irriterade mig. Men jag såg filmen med väldigt öppet sinne, och oj vad överraskad jag blev. Den irriterande personen visade sig vara Sharlto Copley och han var verkligen årets genombrott. Han har en fantastisk närvaro och trots att resan från tönt till tuffing går från två lite för utstuderade extremer kan jag inte riktigt vänta på att få se honom i The A-Team.

Vi får följa med på en sån otrolig resa och jag kunde inte förutse de största vändningarna. Sen kände jag, något otippat, ett väldigt starkt band till den lilla utomjordingen och hans pappa. Några scener lämnade mig faktiskt riktigt rörd. Kanske för att jag har en liten son själv.

#8 Doubt
Twitter: Ett tätt kammarspel med fantastiskt foto. Episk giganternas kamp mellan Hoffman och Streep.

Kortrecension från 2009-02-16: Giganternas kamp. Två generationer av superstjärnor går upp mot varandra. Streep vs Hoffman i ett klassiskt kammarspel utan direkt puls. Vi bjuds på suggestiva kameravinklar, tack vare den fantastiska Roger Deakins, som långsamt berättar en historia om människor som tvivlar på varandra men framför allt sig själva. Amy Adams är mycket bra som den tredje rollfiguren. Det är ett stramt berättande, en pjäs och mycket av filmen sker i publikens egna hjärtan och hjärnor. Det håller inte hela vägen.

Idag: Jag var alltså inte helt såld när jag såg den, men i efterhand blir det tydligt att de bra partierna är så vattentäta att de lätt överväger de svagare delarna. Kontroverserna kring huruvida Hoffmans Father Brendan Flynn är skyldig till något brott eller inte, samt hur filmensemblen ilsknade till vid frågor om detta, bidrog till mystiken kring filmen. Och enligt mig var det ett genidrag att hålla tyst om detta. Detta var också en fint balanserad roll för Hoffman som så ofta porträtterar samhällets allra sunkigaste sleaze balls och nu nyligen gick över gränsen till ren ondska som Owen Davian i M:I III. Här är han en återhållsam blandning av de två (om han är skyldig vill säga) och skänker rollen precis de subtila nyanser den kräver. Den fantastiska Meryl Streep passade samma år på att visa sin otroliga bredd genom natt- och dagkaraktärerna Sister Aloysius Beauvier (Doubt) och Donna Sheridan (Mamma Mia!).

#9 Gran Torino
Twitter: Clintans underskattade svanesång framför kameran. Grovhuggna stereotyper till trots är detta en modern klassiker.

Idag: Jag var helt hänförd när jag såg filmen första gången. Då levde den mycket på Eastwoods genomhårda skådespelarstil vilket direkt förde tankarna till både hans spaghettiwesterns och Philo Beddoe. Eller Griniga gamla gubbar möter Dirty Harry, om ni så vill. Efteråt har bägaren solkats en del av diverse kritiska filmanalyser och det som mest lever kvar i minnet är den förenklade historien och det övertydliga religiösa budskapet. Men med det sagt tror jag många tar Clint Eastwood för givet och glömmer vilken fantastisk skådespelare han är. Med nästan enbart grymtningar och sneda blickar skapar han en rätt älskvärd rollfigur, trots explicita rasistiska utsvängningar. Det kryllar av fantastiska one-liners filmen igenom och det finns också ett givande budskap att ta del av. Ge den här filmen några år och den kommer att leva kvar som ett testamente på att Eastwood började och slutade sin karriär på toppen, den ständiga machomannen med det stora hjärtat. En av filmhistoriens giganter.

#10 Avatar (3D)
Twitter: Det filmmagiska överväger alla de narrativa svackorna/luckorna och skapar en drömvärld att förlora sig i.

Idag: En film som för all framtid kommer dela filmkritiker och publik i tvÃ¥ stora läger: vad gör en bra film – formen eller innehÃ¥llet? De flesta är nog överens om att svara bÃ¥da, men när det kommer till om det räcker med det ena eller det andra gÃ¥r meningarna isär. Jag har lyssnat till dem som kallar det Pocahontas eller Dansar med vargar, och det gör mig inget. Att lÃ¥na klassiska narrativ är inget nytt och det kommer alltid att vara sÃ¥. Men när man verkligen ställer filmen mot väggen och försöker fylla i de flertal luckor som uppstÃ¥r under de 162(!) minuterna, dÃ¥ blir det problem. Men, och detta är ett jättestort men, det gör mig inte sÃ¥ mycket. Jag förlÃ¥ter Cameron eftersom han bjuder in oss i en fantastisk drömvärld. Jag skulle nästan sträcka mig sÃ¥ lÃ¥ngt att jag tackar honom för att han inte lÃ¥ter innehÃ¥llet stÃ¥ i vägen för formen. För vilken form han visar upp! Mycket beror säkert pÃ¥ att detta var min första 3D-upplevelse i detta formatet, men jag kände stundtals samma känsla som jag antar publiken gjorde under bröderna Lumières första filmer. Det fanns ögonblick dÃ¥ jag faktiskt ryckte undan fötterna, sÃ¥ illa var det. Men ja, filmen hade nog etsats sig djupare fast i de filmhistoriska arkiven om det funnits lite mer dyr choklad i godispÃ¥sen och inte bara de sockrigaste karamellerna. Men oj vilken stor och fin godispÃ¥se det är.

Det var mina tio favoritfilmer från 2009. Jag reserverar mig för att jag inte sett varken Inglourious Basterds eller The Hurt Locker. Den senare har jag en känsla av att den platsar på listan.

Snart kommer jag att twittra och skriva här om mina tio favoritalbum från 2009. Och kanske också äntligen få ihop mina 00-tallistor med film och musik. Håll utkik!

(illustrationer: Oskar Dahlbom)

Teaterregissören Caden Cotard (Philip Seymour Hoffman) genomgår en stor livskris och han har kommit till ett skede i livet där hans blotta existens är hotad. Det svarta moln som han bär över huvudet bjuder honom på en ständig regnperiod där tankar om döden, oron över livshotande åkommor och meningen med livet inte slutar att regna ner över honom. Mitt i denna branta och nedåtgående spiral tilldelas han ett stort stipendie och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen om sitt eget liv.

Det här är en berättelse som verkligen andas Charlie Kaufman och det som vi har vant oss att förvänta av hjärnan bakom de fantastiska manuskripten Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), Adaptation. (2002) och Being John Malkovich (1999). Den här gÃ¥ngen regisserar Kaufman själv (Spike Jonze var upptagen med Where the Wild Things Are) vilket bjuder pÃ¥ en lite annorlunda estetik än vad vi är vana vid. För om han är fulländad som manusförfattare sÃ¥ har han en hel del kvar att lära som regissör. Därmed inte sagt att det är dÃ¥ligt, egentligen tvärtom. För där han i de tre tidigare nämnda filmerna behövde visuella grepp frÃ¥n galenpannor som Michel Gondry och Spike Jonze för att berätta ytterst invecklade (meta)historier, ger här Kaufmans sparksmakade bildsprÃ¥k honom största möjliga utrymme att behandla sitt tyngsta ämne hittills – döden.

Vi får ta del av historier inom historier och karaktärer som spelar karaktärer. Men det hela är ytterst grundligt genomfört och han låter oss inte vandra alltför långt på egen hand, innan vi plockas upp igen. Nyckeln till filmens tillgänglighet är humorn och att det i scen efter scen balanseras väldigt väl mellan den absurt tragikomiska uppgiften som Caden och hans ensemble står inför och Cadens fysiskt åldrande kropp, som hela tiden påminner om filmens tema. Ju mer kulisser och story han bygger upp i iscensättningen av sitt eget liv, desto mer rasar han ner i sitt verkliga dito. Snart finns det inget liv kvar utanför skådespelet och han livsverk, som ska finnas kvar för eftervärlden, blir en självuppfyllande profetia.

Kaufman är numer ett stort namn inom Hollywood och har inga problem att hitta skådespelare som vill arbeta med honom. Han har redan sett sina manuskript spelas av riktigt stora affischnamn och en av denna films största styrkor är att rollbesättningen tog en lite annorlunda väg. Det är ganska stora och förutsägbara namn ändå, men de är hämtade från aningen smalare, skitigare filmer och det finns ingen direkt Hollywoodaura kring deras namn. Personliga favoriter som Hoffman, Catherine Keener, Michelle Williams, Emily Watson och Samantha Morton är fullständigt lysande och legenden Dianne Wiest ger rollistan ännu mera tyngd. Men det är ändå Sammy (spelad av Tom Noonan) som griper om mig hårdast och det är även hans sista scener som berör mig mest, förutom den allra sista monologen.

Filmen tilltalar mig pÃ¥ tvÃ¥ väldigt personliga plan – just temat döden men även att leva i nuet. Caden lÃ¥ter skÃ¥despelare agera ut hela hans liv och pÃ¥ sÃ¥ sätt finns han där vid varje moment utan att egentligen nÃ¥gonsin vara närvarande själv. Det är hisnande tankegÃ¥ngar, och nÃ¥got som fÃ¥r ens huvud att snurra fler varv än den uppenbara metaeffekten nÃ¥gonsin kan lyckas med.

Charlie Kaufman har själv erkänt att han brottas med egna demoner och en stor dödsångest för tillfället och tycks finna någon slags ro i att låta Hoffman låta Caden låta Sammy bli till ett substitut för honom själv och den ödesdigra resan mot den stora sömnen. Detta är en av de absolut bästa filmerna jag sett hittills 2009, och jag är nu ännu mer nyfiken på vilka stigar Kaufman väljer att trampa ut efter detta.