Det här är inte första gången jag pratar om topplistor. Inte heller den sista. Men ja, jag har ju funderat ett tag på 00-talets bästa filmer och musik. Musiklistan ligger i Spotify och gror och har över 100 låtar just nu. Det ska bli exakt 100, så några ska få komma till, fler ska falla bort. Filmlistan har jag inte alls kommit lika långt på.

Men nu börjar det ocksÃ¥ bli dags att sammanfatta även 2009 inom musik och film. Förra Ã¥ret, pÃ¥ en väns initiativ, sÃ¥ skapade jag ett Google-formulär där man kunde lista sina 10 favoritskivor frÃ¥n det Ã¥ret. Det blev en mindre succé bland vänner och bekanta – sÃ¥ i Ã¥r gör vi om det igen! Och detta Ã¥r lägger vi ocksÃ¥ till De 10 bästa filmerna frÃ¥n 2009.

Listorna fungerar som ett utmärkt sätt att plocka ut och bjuda på just de där finaste russinen som du har i din kaka. Jag lyssnar fortfarande på en hel del av musiken som jag hittade på andras listor förra året.

Här hittar du formuläret för musik, här är det för film. Eller klicka på bilderna ovanför. Jag har mina listor lite löst formulerade i huvudet, men ska fila lite på dem ett tag till. De borde dyka upp runt julafton.

Nu är jag galet nyfiken – vad tycker du var bäst 2009?

Det som brukar dyka upp är CD-boxar av olika slag, men nu kan jag inte komma på någon jag vill ha, och det känns lite onödigt att söka runt efter musik att önska sig. Kan jag inte komma på det så här direkt, kan det väl inte vara värt att äga?

Jag kanske har blivit för mainstream? De mest obskyra indiebanden återfinns ju inte i Spotify, men då är också chansen rätt stor att de inte går att hitta så lätt på annat vis heller.

Men dÃ¥ kanske Musik-genren ska plockas bort frÃ¥n önskelistan? Är det framtiden? Kommer ”Film” och ”Böcker” ocksÃ¥ försvinna kommande Ã¥r p g a Spotify-liknande filmtjänster och läsplattor?

Eller vad säger ni, vad har jag missat att önska mig under Musik? Hjälp mig!

Men sanningen är att allting växer med lite eftertanke. Om man blottar konstruktionen och försöker granska komponenterna kan många av livets nöjen och njutningar få större mening. Så är det för mig och film. Jag älskar att lyssna, läsa och titta på vad pålästa, engagerade, smarta och insatta människor tycker och tänker om manus, regi, klippning, ljussättning, skådespeleri, ljud osv osv.

Och jag försöker ge näring till den kärleken så ofta som möjligt. Och när jag fann Jeff Goldsmith, chefredaktör på Creative Screenwriting Magazine, och hans podcast sköt jag nästan en överdos av värdefullt vetande. Film efter film växte med att jag lyssnade på Jeffs initierade samtal med manusförfattare och annat filmfolk. Då är det jag som blir pretentiös och hänger upp mig på varenda scen och vartenda klipp, och vill höra, förstå och hålla med om det manusförfattaren ursprungligen avsåg. Då är det jag som blir irriterad på den som säger - det är bara en film. Eller - den lampan som står där har ingen som helst betydelse. Men ja, ibland är en cigarr bara en cigarr. Men jag svär vid att det oftast döljer sig betydligt mer tanke bakom det mesta vi tar del av i livet än så.

Så dagens tips är att se filmen och sen hålla tummarna för att Jeff har gjort en podcastintervju med någon (oftast manusförfattaren) av filmen. Eller så gör du tvärtom, kolla vem han har intervjuat, välj ut en film att titta på och lyssna sen*. The Wrestler gick från att vara riktigt bra till fantastisk efter att jag lyssnat på vad Robert D. Siegel hade att säga om den.

* Det finns ofta med spoilers så det bästa är att se filmen först.