Teaterregissören Caden Cotard (Philip Seymour Hoffman) genomgår en stor livskris och han har kommit till ett skede i livet där hans blotta existens är hotad. Det svarta moln som han bär över huvudet bjuder honom på en ständig regnperiod där tankar om döden, oron över livshotande åkommor och meningen med livet inte slutar att regna ner över honom. Mitt i denna branta och nedåtgående spiral tilldelas han ett stort stipendie och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen om sitt eget liv.

Det här är en berättelse som verkligen andas Charlie Kaufman och det som vi har vant oss att förvänta av hjärnan bakom de fantastiska manuskripten Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), Adaptation. (2002) och Being John Malkovich (1999). Den här gÃ¥ngen regisserar Kaufman själv (Spike Jonze var upptagen med Where the Wild Things Are) vilket bjuder pÃ¥ en lite annorlunda estetik än vad vi är vana vid. För om han är fulländad som manusförfattare sÃ¥ har han en hel del kvar att lära som regissör. Därmed inte sagt att det är dÃ¥ligt, egentligen tvärtom. För där han i de tre tidigare nämnda filmerna behövde visuella grepp frÃ¥n galenpannor som Michel Gondry och Spike Jonze för att berätta ytterst invecklade (meta)historier, ger här Kaufmans sparksmakade bildsprÃ¥k honom största möjliga utrymme att behandla sitt tyngsta ämne hittills – döden.

Vi får ta del av historier inom historier och karaktärer som spelar karaktärer. Men det hela är ytterst grundligt genomfört och han låter oss inte vandra alltför långt på egen hand, innan vi plockas upp igen. Nyckeln till filmens tillgänglighet är humorn och att det i scen efter scen balanseras väldigt väl mellan den absurt tragikomiska uppgiften som Caden och hans ensemble står inför och Cadens fysiskt åldrande kropp, som hela tiden påminner om filmens tema. Ju mer kulisser och story han bygger upp i iscensättningen av sitt eget liv, desto mer rasar han ner i sitt verkliga dito. Snart finns det inget liv kvar utanför skådespelet och han livsverk, som ska finnas kvar för eftervärlden, blir en självuppfyllande profetia.

Kaufman är numer ett stort namn inom Hollywood och har inga problem att hitta skådespelare som vill arbeta med honom. Han har redan sett sina manuskript spelas av riktigt stora affischnamn och en av denna films största styrkor är att rollbesättningen tog en lite annorlunda väg. Det är ganska stora och förutsägbara namn ändå, men de är hämtade från aningen smalare, skitigare filmer och det finns ingen direkt Hollywoodaura kring deras namn. Personliga favoriter som Hoffman, Catherine Keener, Michelle Williams, Emily Watson och Samantha Morton är fullständigt lysande och legenden Dianne Wiest ger rollistan ännu mera tyngd. Men det är ändå Sammy (spelad av Tom Noonan) som griper om mig hårdast och det är även hans sista scener som berör mig mest, förutom den allra sista monologen.

Filmen tilltalar mig pÃ¥ tvÃ¥ väldigt personliga plan – just temat döden men även att leva i nuet. Caden lÃ¥ter skÃ¥despelare agera ut hela hans liv och pÃ¥ sÃ¥ sätt finns han där vid varje moment utan att egentligen nÃ¥gonsin vara närvarande själv. Det är hisnande tankegÃ¥ngar, och nÃ¥got som fÃ¥r ens huvud att snurra fler varv än den uppenbara metaeffekten nÃ¥gonsin kan lyckas med.

Charlie Kaufman har själv erkänt att han brottas med egna demoner och en stor dödsångest för tillfället och tycks finna någon slags ro i att låta Hoffman låta Caden låta Sammy bli till ett substitut för honom själv och den ödesdigra resan mot den stora sömnen. Detta är en av de absolut bästa filmerna jag sett hittills 2009, och jag är nu ännu mer nyfiken på vilka stigar Kaufman väljer att trampa ut efter detta.