Vi är ett helt gäng på Twitter (#oscarSE / #oscarsgalan) och vissa har även bloggat om spektaklet. Jag har även samlat ett flertal vinnare från årets Award Season här. Det är en tydlig sammanställning som gör det lite lättare att tippa i natt om inte annat.

Men nu plockar vi fram glassen och sneglar över tippningen ytterligare en gång. Här kommer mina gissningar:

Actor in a Leading Role

* Jeff Bridges in “Crazy Heart”

Actor in a Supporting Role

* Christoph Waltz in “Inglourious Basterds”

Actress in a Leading Role

* Sandra Bullock in “The Blind Side”

Actress in a Supporting Role

* Mo’Nique in “Precious: Based on the Novel ‘Push’ by Sapphire”

Animated Feature Film

* “Up” Pete Docter

Art Direction

* “Avatar” Art Direction: Rick Carter and Robert Stromberg; Set Decoration: Kim Sinclair

Cinematography

* “The Hurt Locker” Barry Ackroyd

Costume Design

* “Nine” Colleen Atwood

Directing

* “The Hurt Locker” Kathryn Bigelow

Documentary (Feature)

* “The Cove” Louie Psihoyos and Fisher Stevens

Documentary (Short Subject)

* “The Last Truck: Closing of a GM Plant” Steven Bognar and Julia Reichert

Film Editing

* “Avatar” Stephen Rivkin, John Refoua and James Cameron

Foreign Language Film

* “A Prophet (Un Prophète)” France

Makeup

* “The Young Victoria” Jon Henry Gordon and Jenny Shircore

Music (Original Score)

* “Avatar” James Horner

Music (Original Song)

* “The Weary Kind (Theme from Crazy Heart)” from “Crazy Heart” Music and Lyric by Ryan Bingham and T Bone Burnett

Best Picture

* “The Hurt Locker” Kathryn Bigelow, Mark Boal, Nicolas Chartier and Greg Shapiro, Producers

Short Film (Animated)

* “A Matter of Loaf and Death” Nick Park

Short Film (Live Action)

* “The Door” Juanita Wilson and James Flynn

Sound Editing

* “Avatar” Christopher Boyes and Gwendolyn Yates Whittle

Sound Mixing

* “Avatar” Christopher Boyes, Gary Summers, Andy Nelson and Tony Johnson

Visual Effects

* “Avatar” Joe Letteri, Stephen Rosenbaum, Richard Baneham and Andrew R. Jones

Writing (Adapted Screenplay)

* “Up in the Air” Screenplay by Jason Reitman and Sheldon Turner

Writing (Original Screenplay)

* “The Hurt Locker” Written by Mark Boal

Hur har ni gissat?

_____________

UPPDATERAT 2010-03-08 09:36: 12 av 24 rätt. Inte alls godkänt. Men en helt okej gala. Lite trist kanske, men den bjöd på det den skulle. Nu är Award Season-dokumentet uppdaterat också, med de tunga Oscarsvinnarna.

#1 The Wrestler
Twitter: En Rocky för 2000-talet med en fantastisk Rourke. Hjärtskärande, underhållande och välregisserad.

Kortrecension från 2009-01-24: En blandning av Rocky 1, Rocky 6, med lite inslag från Million Dollar Baby och verklighetens Hulk Hogan. Mickey Rourke är fantastisk och ingen annan hade kunnat göra rollen. Dock känns den väldigt säker och följer Hollywoodberättandet till bristningsgränsen. Det blir aldrig riktigt spännande men det är ändå ganska gripande genom hela.

Idag: Jag var alltså inte helt tagen av den första gången, men sen har jag sett bitar av den igen, och det är en sån film som växer i minnet. Flertalet scener har jag i efterhand spelat upp i huvud och de blir bara bättre och bättre. Filmen bjuder på samma mellankoli och nyktra underdoghistoria som den första Rockyfilmen, och jag tyckte (även om jag var ensam i det) att Rocky Balboa (Rocky VI) också skrapade ihop en hel del av samma känsla, och liknar The Wrestler i den fallna/forna hjälten.

#2 Synecdoche, New York
Twitter: Kaufman regidebuterade och bjöd på sitt tyngsta (och bästa) tema hittills – döden.

Recension från 2009-08-11: ”Filmen tilltalar mig på två väldigt personliga plan – just temat döden men även att leva i nuet.”

Idag: Recensionen ovan säger allt. Det här är fortfarande en av mina absoluta favoritfilmer från hela 00-talet. Det är fysiskt utmattande att sitta genom hela, och den bjuder på några flertalet vackra, uttömmande och geniala scener. Summan blir i slutändan väldigt mycket större än alla delarna och det är temat och metaidéerna om livet man tar med sig. En väldigt svår och väldigt enkel film på samma gång.

#3 In Bruges
Twitter: Radarparet Farrell & Gleeson bjuder på odödlig dialog i en film med skruvat narrativ. Farrells bästa.

Kortrecension från 2009-01-18: Fantastiskt poetisk film och samtidigt väldigt grov och våldsam. Allt det som Guy Ritchie bara kan drömma om, efter Lock Stock i alla fall. Brendan Gleeson är lysande och Colin Ferrell har inte varit så bra på länge heller. Välgjord, välspelad och framför allt otroligt välskriven.

Idag: Det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Den innehåller några sjuka partier där den gränsar till fars, men de nedtonade scenerna och frågorna filmen väcker om skuld är otroligt fint sammansatta. Det är en livsbejakande film med en fot i graven, där ett dunkelt narrativ står tillbaka för extremt komplexa karaktärer. När sen berättelsen vecklar ut sig bjuder filmen upp till ett övermäktigt crescendo och de sista scenerna är nästan löjligt stora. Men när allt är sagt och gjort lämnar denna poetiska shootout kvar en väldigt bitterljuv känsla som nog inte lämnar någon helt oberörd.

#4 Waltz with Bashir
Twitter: Ett visuellt mästerverk och en fantastisk berättelse. (Mar)drömmar och fantasi möter skrämmande verklighet.

Idag: Jag skrev inget om den här filmen när jag såg den, men jag var väldigt tagen av den länge. Vi får följa med på en spännande och skrämmande resa ledsagade av fantastisk animation. Vi är hela tiden medvetna om att något obehagligt kommer att uppdagas men vi vet inte exakt vad och inte heller vad Ari Folman personligen varit med om. Detta är den film på listan som jag mest längtar efter att se om.

#5 Låt den rätte komma in
Twitter: Vampyrer & ung kärlek – befriat från trista skräckkonventioner. Lysande foto av Van Hoytema.

Recension från 2009-04-15: En kärlekshistoria möter True Blood.

Idag: Också en film som jag längtar efter att se snart igen. Trots att filmen var otroligt hypad efter både boken och filmpremiären så lyckades den ändå leva upp till mina förväntningar. Det kanske var väntat med en sådan populär förlaga och foto av Hoyte Van Hoytema, men det som verkligen överraskade mig var tempot och Tomas Alfredsons handfasta regi. Det lämnas utrymme för all möjlig eftertanke och vi upplever precis samma tysta, mörka och trista vardag som karaktärerna. Det är antagligen det som gör att scenerna med de brutala morden sticker ut så mycket och verkligen slår en med häpnad.

#6 Up
Twitter: En av Pixars bästa vilket säger allt egentligen. Inledningen är ett kvitto på att djup fungerar i mainstreamanimation.

Idag: Det här är en film som fungerar bäst direkt där och då. Nu i efterhand minns jag mycket av fånerierna och inte alls lika mycket av djupet. Men jag minns ändå att jag var djupt rörd (som alla andra) av de inledande sekvenserna och sen bjuds vi som vanligt på en visuellt vacker saga med stabil narration och lagom mycket comic relief.

#7 District 9
Twitter: Blanda rasism, utanförskap och samhällskritik med miljoner utomjordingar. Addera galen Sharlto Copley = lysande film.

Idag: Hade inget direkt större grepp på denna film innan jag såg den, förutom utomjordingar i kåkstäder. Jag hade också sett klipp med en överspelad karaktär som försökte vara rolig, men som mest irriterade mig. Men jag såg filmen med väldigt öppet sinne, och oj vad överraskad jag blev. Den irriterande personen visade sig vara Sharlto Copley och han var verkligen årets genombrott. Han har en fantastisk närvaro och trots att resan från tönt till tuffing går från två lite för utstuderade extremer kan jag inte riktigt vänta på att få se honom i The A-Team.

Vi får följa med på en sån otrolig resa och jag kunde inte förutse de största vändningarna. Sen kände jag, något otippat, ett väldigt starkt band till den lilla utomjordingen och hans pappa. Några scener lämnade mig faktiskt riktigt rörd. Kanske för att jag har en liten son själv.

#8 Doubt
Twitter: Ett tätt kammarspel med fantastiskt foto. Episk giganternas kamp mellan Hoffman och Streep.

Kortrecension från 2009-02-16: Giganternas kamp. Två generationer av superstjärnor går upp mot varandra. Streep vs Hoffman i ett klassiskt kammarspel utan direkt puls. Vi bjuds på suggestiva kameravinklar, tack vare den fantastiska Roger Deakins, som långsamt berättar en historia om människor som tvivlar på varandra men framför allt sig själva. Amy Adams är mycket bra som den tredje rollfiguren. Det är ett stramt berättande, en pjäs och mycket av filmen sker i publikens egna hjärtan och hjärnor. Det håller inte hela vägen.

Idag: Jag var alltså inte helt såld när jag såg den, men i efterhand blir det tydligt att de bra partierna är så vattentäta att de lätt överväger de svagare delarna. Kontroverserna kring huruvida Hoffmans Father Brendan Flynn är skyldig till något brott eller inte, samt hur filmensemblen ilsknade till vid frågor om detta, bidrog till mystiken kring filmen. Och enligt mig var det ett genidrag att hålla tyst om detta. Detta var också en fint balanserad roll för Hoffman som så ofta porträtterar samhällets allra sunkigaste sleaze balls och nu nyligen gick över gränsen till ren ondska som Owen Davian i M:I III. Här är han en återhållsam blandning av de två (om han är skyldig vill säga) och skänker rollen precis de subtila nyanser den kräver. Den fantastiska Meryl Streep passade samma år på att visa sin otroliga bredd genom natt- och dagkaraktärerna Sister Aloysius Beauvier (Doubt) och Donna Sheridan (Mamma Mia!).

#9 Gran Torino
Twitter: Clintans underskattade svanesång framför kameran. Grovhuggna stereotyper till trots är detta en modern klassiker.

Idag: Jag var helt hänförd när jag såg filmen första gången. Då levde den mycket på Eastwoods genomhårda skådespelarstil vilket direkt förde tankarna till både hans spaghettiwesterns och Philo Beddoe. Eller Griniga gamla gubbar möter Dirty Harry, om ni så vill. Efteråt har bägaren solkats en del av diverse kritiska filmanalyser och det som mest lever kvar i minnet är den förenklade historien och det övertydliga religiösa budskapet. Men med det sagt tror jag många tar Clint Eastwood för givet och glömmer vilken fantastisk skådespelare han är. Med nästan enbart grymtningar och sneda blickar skapar han en rätt älskvärd rollfigur, trots explicita rasistiska utsvängningar. Det kryllar av fantastiska one-liners filmen igenom och det finns också ett givande budskap att ta del av. Ge den här filmen några år och den kommer att leva kvar som ett testamente på att Eastwood började och slutade sin karriär på toppen, den ständiga machomannen med det stora hjärtat. En av filmhistoriens giganter.

#10 Avatar (3D)
Twitter: Det filmmagiska överväger alla de narrativa svackorna/luckorna och skapar en drömvärld att förlora sig i.

Idag: En film som för all framtid kommer dela filmkritiker och publik i två stora läger: vad gör en bra film – formen eller innehållet? De flesta är nog överens om att svara båda, men när det kommer till om det räcker med det ena eller det andra går meningarna isär. Jag har lyssnat till dem som kallar det Pocahontas eller Dansar med vargar, och det gör mig inget. Att låna klassiska narrativ är inget nytt och det kommer alltid att vara så. Men när man verkligen ställer filmen mot väggen och försöker fylla i de flertal luckor som uppstår under de 162(!) minuterna, då blir det problem. Men, och detta är ett jättestort men, det gör mig inte så mycket. Jag förlåter Cameron eftersom han bjuder in oss i en fantastisk drömvärld. Jag skulle nästan sträcka mig så långt att jag tackar honom för att han inte låter innehållet stå i vägen för formen. För vilken form han visar upp! Mycket beror säkert på att detta var min första 3D-upplevelse i detta formatet, men jag kände stundtals samma känsla som jag antar publiken gjorde under bröderna Lumières första filmer. Det fanns ögonblick då jag faktiskt ryckte undan fötterna, så illa var det. Men ja, filmen hade nog etsats sig djupare fast i de filmhistoriska arkiven om det funnits lite mer dyr choklad i godispåsen och inte bara de sockrigaste karamellerna. Men oj vilken stor och fin godispåse det är.

Det var mina tio favoritfilmer från 2009. Jag reserverar mig för att jag inte sett varken Inglourious Basterds eller The Hurt Locker. Den senare har jag en känsla av att den platsar på listan.

Snart kommer jag att twittra och skriva här om mina tio favoritalbum från 2009. Och kanske också äntligen få ihop mina 00-tallistor med film och musik. Håll utkik!

(illustrationer: Oskar Dahlbom)

Det här är inte första gången jag pratar om topplistor. Inte heller den sista. Men ja, jag har ju funderat ett tag på 00-talets bästa filmer och musik. Musiklistan ligger i Spotify och gror och har över 100 låtar just nu. Det ska bli exakt 100, så några ska få komma till, fler ska falla bort. Filmlistan har jag inte alls kommit lika långt på.

Men nu börjar det också bli dags att sammanfatta även 2009 inom musik och film. Förra året, på en väns initiativ, så skapade jag ett Google-formulär där man kunde lista sina 10 favoritskivor från det året. Det blev en mindre succé bland vänner och bekanta – så i år gör vi om det igen! Och detta år lägger vi också till De 10 bästa filmerna från 2009.

Listorna fungerar som ett utmärkt sätt att plocka ut och bjuda på just de där finaste russinen som du har i din kaka. Jag lyssnar fortfarande på en hel del av musiken som jag hittade på andras listor förra året.

Här hittar du formuläret för musik, här är det för film. Eller klicka på bilderna ovanför. Jag har mina listor lite löst formulerade i huvudet, men ska fila lite på dem ett tag till. De borde dyka upp runt julafton.

Nu är jag galet nyfiken – vad tycker du var bäst 2009?

Philip Seymour Hoffman:

Men sanningen är att allting växer med lite eftertanke. Om man blottar konstruktionen och försöker granska komponenterna kan många av livets nöjen och njutningar få större mening. Så är det för mig och film. Jag älskar att lyssna, läsa och titta på vad pålästa, engagerade, smarta och insatta människor tycker och tänker om manus, regi, klippning, ljussättning, skådespeleri, ljud osv osv.

Och jag försöker ge näring till den kärleken så ofta som möjligt. Och när jag fann Jeff Goldsmith, chefredaktör på Creative Screenwriting Magazine, och hans podcast sköt jag nästan en överdos av värdefullt vetande. Film efter film växte med att jag lyssnade på Jeffs initierade samtal med manusförfattare och annat filmfolk. Då är det jag som blir pretentiös och hänger upp mig på varenda scen och vartenda klipp, och vill höra, förstå och hålla med om det manusförfattaren ursprungligen avsåg. Då är det jag som blir irriterad på den som säger - det är bara en film. Eller - den lampan som står där har ingen som helst betydelse. Men ja, ibland är en cigarr bara en cigarr. Men jag svär vid att det oftast döljer sig betydligt mer tanke bakom det mesta vi tar del av i livet än så.

Så dagens tips är att se filmen och sen hålla tummarna för att Jeff har gjort en podcastintervju med någon (oftast manusförfattaren) av filmen. Eller så gör du tvärtom, kolla vem han har intervjuat, välj ut en film att titta på och lyssna sen*. The Wrestler gick från att vara riktigt bra till fantastisk efter att jag lyssnat på vad Robert D. Siegel hade att säga om den.

* Det finns ofta med spoilers så det bästa är att se filmen först.

Jag kan inte få nog av dem. Det spelar nästan ingen roll vem det är som listar sina favoriter inom musik, film, TV eller vad-som-helst från det gångna året. Jag går igång direkt och läser, lyssnar, kollar upp och inspireras. Just tanken att man ska sammanställa årets bästa inom en viss genre kräver eftertanke och insikt. Och det är egentligen inte rangordningen som är det centrala, även om förstaplatsen bör sticka ut lite, utan det är snarare vilka tio (om det är topp 10 det rör sig om) som man väljer att belysa.

Och nu börjar det bli dags igen. Året är snart slut och jag har personligen filat på mina topplistor för musik och film ett bra tag redan. Men nu är det ju november 2009 också. Vilket innebär att vi  inte bara närmar oss ett vanligt årsslut detta år, utan även ett slut på decenniet 2000-2009. Detta decennium, även kallat 00-talet, har bjudit på så hemskt mycket bra inom alla ovannämnda genrer att enbart tanken på att sammanställa en lista över det bästa de senaste tio år är hisnande.

På många ställen har nedräkningen för 00-talets bästa redan börjat. MovieZine räknar ner de 100 bästa filmerna och Nollnollfilm.se samlar topplistor från ”Sveriges främsta skådespelare, regissörer, journalister och bloggare”. Nollnolltalet.se räknar ner decenniets 100 bästa låtar och där kan man även posta sin egen lista.

Men tio år är en lång tid. Jag kommer ha gått från att vara 17 år till att fylla 27 innan året är slut. Det kan man verkligen definiera som åren då jag växte upp och blev vuxen. Så vad har format mig? Vilka filmer och vilken musik har fungerat som musikvideor och soundtrack till mitt liv. Det är onekligen en stor uppgift att fastslå det.

Tidigare har jag börjat jobba på det nästan omöjliga – en topp 100-lista av mina favoritfilmer någonsin, men det är ju ett livsprojekt där jag lägger till och drar ifrån hela tiden. Och jag har, i ärlighetens namn, inte kommit särskilt långt på den listan ännu. Men jag hoppas att filmlistan från 00-talet ska locka mig att fundera lite mer, och jag ska ju börja med att plocka ut de första filmerna till den listan från topp 100-listan mellan 2000-2009.

Inom film kommer jag kanske hålla mig till topp 20, men inom musik har jag redan börjat samla de 100 bästa låtarna. Precis som så många andra samlar jag listan i Spotify och så fort den ser någorlunda vettig ut kommer jag dela med mig av den här. Tyvärr så har ju Spotify fortfarande en hel del luckor från musikhistorien att fylla i, och att varken Bob Dylan eller At the Drive-In finns representerade kommer resultera i att min lista inte speglar den verklighet jag levde i under 2000-talet lika bra. Men så är det säkert för alla, och det är ändå mycket roligare och enklare att skapa listan i Spotify och dela med sig av den sen. Jag lade först en grund med absolut favoriter som jag kom på på rak arm, och just nu går jag igenom Spotifys arkiv genom att göra sökningar year:2000, year:2001 osv… Det fungerar över förväntan och jag har redan fyllt på med några låtar som jag helt hade glömt bort. I skrivandets stund har jag 89 riktigt bra låter. Men det kommer bli fler, och jag kommer vara tvungen att vara hård och rensa ut en hel del.

Nej, nu ska jag grotta ner mig i film- och musikarkiven igen, jag återkommer när listorna börjar bli klara.

Jag har tidigare bloggat hos Film.nu och jag skrev självklart några rader om denna pärla när det begav sig också. Men det kan väl tåla att upprepas, håll till godo.
___________

Men Spike gör ju som bekant även musikvideor och reklamfilmer. Och han ligger faktiskt bakom en av mina absoluta favoriter inom reklam någonsin:

Med några enkla filmiska klipp och ett väldigt suggestivt soundtrack skapar han en otroligt talande narration kring lampan, och skänker den liv för några sekunder. Tills allt bryts av den störiga tysken(?) som kallar oss galna. Genialiskt! Bästa reklamen – of all time? – kanske inte, men den är helt klart med på topplistan.

Själva reklamen i sig är väl kanske lite spretig och inte extremt genomtänkt, men det är inte det som är det fina. Nej, det är Brian Cox underbara stämma som vi hör i voice overn, och vi får lyssna till den om och om igen i reklampauserna. Brian Cox är en fantastisk skådespelare med en gudabenådad röst och inlevelse. Det är t ex han som guidar oss genom det fantastiska slutmontaget i en av Spike Lees bästa filmer – 25th Hour (OBS! Spoilervarning):

Här hittar ni en till reklamfilm med samma tema, som har ett lite bättre narrativ. Så lyssna och njut! Och se 25th Hour om ni inte har gjort det än.

Teaterregissören Caden Cotard (Philip Seymour Hoffman) genomgår en stor livskris och han har kommit till ett skede i livet där hans blotta existens är hotad. Det svarta moln som han bär över huvudet bjuder honom på en ständig regnperiod där tankar om döden, oron över livshotande åkommor och meningen med livet inte slutar att regna ner över honom. Mitt i denna branta och nedåtgående spiral tilldelas han ett stort stipendie och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen om sitt eget liv.

Det här är en berättelse som verkligen andas Charlie Kaufman och det som vi har vant oss att förvänta av hjärnan bakom de fantastiska manuskripten Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), Adaptation. (2002) och Being John Malkovich (1999). Den här gången regisserar Kaufman själv (Spike Jonze var upptagen med Where the Wild Things Are) vilket bjuder på en lite annorlunda estetik än vad vi är vana vid. För om han är fulländad som manusförfattare så har han en hel del kvar att lära som regissör. Därmed inte sagt att det är dåligt, egentligen tvärtom. För där han i de tre tidigare nämnda filmerna behövde visuella grepp från galenpannor som Michel Gondry och Spike Jonze för att berätta ytterst invecklade (meta)historier, ger här Kaufmans sparksmakade bildspråk honom största möjliga utrymme att behandla sitt tyngsta ämne hittills – döden.

Vi får ta del av historier inom historier och karaktärer som spelar karaktärer. Men det hela är ytterst grundligt genomfört och han låter oss inte vandra alltför långt på egen hand, innan vi plockas upp igen. Nyckeln till filmens tillgänglighet är humorn och att det i scen efter scen balanseras väldigt väl mellan den absurt tragikomiska uppgiften som Caden och hans ensemble står inför och Cadens fysiskt åldrande kropp, som hela tiden påminner om filmens tema. Ju mer kulisser och story han bygger upp i iscensättningen av sitt eget liv, desto mer rasar han ner i sitt verkliga dito. Snart finns det inget liv kvar utanför skådespelet och han livsverk, som ska finnas kvar för eftervärlden, blir en självuppfyllande profetia.

Kaufman är numer ett stort namn inom Hollywood och har inga problem att hitta skådespelare som vill arbeta med honom. Han har redan sett sina manuskript spelas av riktigt stora affischnamn och en av denna films största styrkor är att rollbesättningen tog en lite annorlunda väg. Det är ganska stora och förutsägbara namn ändå, men de är hämtade från aningen smalare, skitigare filmer och det finns ingen direkt Hollywoodaura kring deras namn. Personliga favoriter som Hoffman, Catherine Keener, Michelle Williams, Emily Watson och Samantha Morton är fullständigt lysande och legenden Dianne Wiest ger rollistan ännu mera tyngd. Men det är ändå Sammy (spelad av Tom Noonan) som griper om mig hårdast och det är även hans sista scener som berör mig mest, förutom den allra sista monologen.

Filmen tilltalar mig på två väldigt personliga plan – just temat döden men även att leva i nuet. Caden låter skådespelare agera ut hela hans liv och på så sätt finns han där vid varje moment utan att egentligen någonsin vara närvarande själv. Det är hisnande tankegångar, och något som får ens huvud att snurra fler varv än den uppenbara metaeffekten någonsin kan lyckas med.

Charlie Kaufman har själv erkänt att han brottas med egna demoner och en stor dödsångest för tillfället och tycks finna någon slags ro i att låta Hoffman låta Caden låta Sammy bli till ett substitut för honom själv och den ödesdigra resan mot den stora sömnen. Detta är en av de absolut bästa filmerna jag sett hittills 2009, och jag är nu ännu mer nyfiken på vilka stigar Kaufman väljer att trampa ut efter detta.